Cello: delar, hur den låter och hur man spelar

Möt cellon

Violinfamiljen har fyra medlemmar: violin, altfiol (viola), cello och kontrabas. Cellon är större än altfiolen och mindre än kontrabasen. Den ser ut som en violin, men sargen är högre i förhållande till storleken och halsen är kortare.

Dess fullständiga namn är violoncello, ett italienskt ord som betyder ”liten violone”. Violone var ett vanligt instrument på 1600- och 1700-talen som senare utvecklades till dagens kontrabas. Cello är helt enkelt det korta namnet.

De fyra strängarna är stämda C, G, D, A, med början två oktaver under ettstrukna c. Det är en oktav lägre än altfiolen. I stråksektionen spelar cellon tenorstämman, och en orkester har oftast 8 till 12 celli, där två spelare delar ett notställ.

Familj

Stränginstrument (violinfamiljen)

Typ

Stråkinstrument; kan också knäppas

Strängar

C2, G2, D3, A3 (en ren kvint mellan varje)

Lägsta ton

C2 (lösa C-strängen, ungefär 65 Hz)

Omfång

C2 till A5 (upp till A7 med flageoletter)

Klav

Mest basklav; eftersom omfånget är så stort används också tenorklav och diskantklav

Transponerande

Nej (klingar som den skrivs)

Storlek

Kroppen ungefär 75 cm (källor anger 70 till 76 cm); ungefär 120 till 125 cm lång totalt

Stråkens längd

71 till 73 cm

Cellons delar

En cello är mest byggd av två sorters trä. Locket är av gran (eller furu); botten, sargen, halsen, skruvlådan och snäckan är av lönn. Greppbrädan är av ebenholts och stallet av lönn. I dag finns det också celli av kolfiber.

Några av de viktigaste delarna är dolda inuti kroppen. Du kan bara skymta dem genom f-hålen.

Vissa delar sitter inuti eller bakom instrumentet där bilden inte kan visa dem; deras nummer visar ungefär var de finns.

12345678910

1. 1
   Snäcka scroll

   Den spiralformade träänden allra högst upp, snidad i lönn.

2. 2
   Skruvlåda och stämskruvar pegbox

   Här lindas strängarna runt skruvarna; när du vrider en skruv blir en sträng spändare eller slakare.

3. 3
   Hals neck

   Det långa handtaget som din vänstra hand rör sig längs.

4. 4
   Greppbräda fingerboard

   En slät bräda av ebenholts utan band; du trycker ner strängarna mot den för att ändra tonhöjden.

5. 5
   Lock och f-hål top / f-holes

   Det välvda locket av gran; delen mellan de två f-hålen vibrerar lättast.

6. 6
   Stall bridge

   Håller upp strängarna och för vidare deras vibrationer till kroppen. Det sitter kvar bara genom strängarnas tryck, inte med lim, och dess böjning gör att stråken kan spela en sträng i taget.

7. 7
   Stränghållare och finstämmare tailpiece

   Håller strängarnas ändar; de små finstämmarna gör mycket små stämningsändringar.

8. 8
   Själ (stämpinne) sound post

   En liten träpinne inuti som hålls på plats av friktion, inte lim. Den stöttar locket och kopplar ihop lockets och bottens vibrationer.

9. 9
   Basbjälke bass bar

   En smal list av trä längs lockets undersida, på samma sida som stallets basfot, som sprider vibrationen över en stor del av locket.

10. 10
    Stachel (golvpigg) endpin

    Metallspetsen längst ner som vilar mot golvet. En låsskruv håller den på plats, och spetsen kan ha en gummifot.

Så uppstår ljudet

Stråken är en stång med tagel av hästhår. Kolofonium gör att taglet griper tag i strängen, drar den med sig och sedan släpper så att den glider tillbaka, om och om igen. Det är som att gnida ett suddgummi hårt över en bänk: det fastnar, hoppar, fastnar, hoppar. En omgång av fastna-och-glida varar precis lika länge som en svängning av strängen.

Kolofoniet är hemligheten. Det får taglet att hålla hårt medan det sitter fast, men glida mycket lätt när det väl släpper. Om det kändes likadant att gripa och att glida, som med en stråke utan kolofonium, skulle strängen bara sucka i stället för att sjunga.

Medan du drar stråken har strängen alltid formen av två raka linjer med ett skarpt hörn mellan sig. Hörnet rusar fram och tillbaka längs strängen, som en pärla som glider på en tråd. Den här formen ger tonen en hel uppsättning övertoner, på 2, 3, 4 och fler gånger grundtonen, och det gör ljudet fylligt.

En snabbare stråke får strängen att svänga bredare, så tonen blir starkare. Ett hårdare tryck tar fram fler höga övertoner, så ljudet blir ljusare. Nära stallet behöver du lite mer tryck, och det område av tryck som fortfarande fungerar blir smalare, som att gå på en smalare stig.

En sträng ensam är för tunn för att knuffa på mycket luft, så den är nästan tyst. Stallet för en del av vibrationen vidare till locket av trä, ungefär som en stämgaffel låter starkare när du sätter dess skaft mot ett bord. Själen och basbjälken sprider rörelsen genom kroppen, och luften inne i lådan resonerar också. Det fungerar på samma sätt i hela violinfamiljen.

Ibland ligger en ton mycket nära kroppens egen huvudsvängning. De två kämpar mot varandra och tonen vinglar och hackar, ett ljud som en del jämför med en ylande varg, så det kallas vargton. Många celli har en någonstans runt E till F♯, ofta tydligast på C-strängen. En liten vikt som kallas vargtonsdämpare kan lugna den, men den kan också göra att hela cellon låter lite mattare.

Prova: tryck ett suddgummi på en penna mot ett bord och skjut det långsamt framåt. Känner du hur det fastnar, hoppar, fastnar, hoppar? Det är vad taglet gör med strängen, från några dussin till hundratals gånger i sekunden.

Så spelar man

Sitt på framkanten av en stol med båda fötterna platt i golvet; vänster fot kan vara lite framför. Dra ut stacheln så att cellons kanter vilar mot insidan av knäna och cellons översta del nuddar mitten av bröstet. C-skruven sitter nära ditt vänstra öra. Stacheln och dina två fötter bildar en triangel på golvet.

Håll stråken löst. Din böjda tumme placeras i den lilla glipan mellan froschen och lindningen; lillfingret och ringfingret vilar på froschen, långfingret kan nudda metallringen och pekfingret ligger lätt på stången. Det viktigaste att kontrollera är en avslappnad, böjd tumme.

Vänster hand formar ett C, som om du höll i en läskburk. Tummen sitter bakom andra fingret och pekar tvärs över halsen, inte längs den. Håll armbågen uppe men avslappnad och handleden i linje med armen. När du trycker ner ett finger blir strängens vibrerande del kortare, så tonen går upp.

För att nå mycket höga toner flyttar sig vänster hand mot stallet, upp i de höga lägena (ett läge är där handen sitter på halsen). Omkring 1740 ”upptäckte” cellister att också tummen kunde trycka ner strängarna. Det här tumläget låter vänster hand nå de höga lägena, särskilt på A-strängen.

För att spela starkare kombinerar du stråkens hastighet och tryck. Separata toner kan spelas på strängen, vilket är kraftfullt men tröttsamt och svårare att hålla ihop, eller med stråken studsande från strängen, vilket klingar mer. Att gunga med fingret på vänster hand, så kallat vibrato, får övertonerna att växa och avta, så att tonen låter mer levande. Philharmonia Orchestra säger att ett brett vibrato tar fram cellons djupa röst och passar perfekt för en sorgsen, längtansfull stämning.

Om du nuddar en sträng mycket lätt precis på mitten, utan att trycka ner den, får du en flageolett: en klar, hög ton en oktav över den lösa strängen. Nuddar du den vid en fjärdedel får du en ton två oktaver upp.

Tonsättare ber också om speciella ljud. Col legno betyder att man slår på strängen med stråkens trästång, vilket låter som en liten hammare. Sul ponticello betyder att man spelar nära stallet, för ett ljusare men glasartat och tunt ljud; sul tasto betyder att man spelar över greppbrädan, för ett svagare och mjukare ljud. I ett Bartók-pizzicato drar man upp strängen så att den smäller tillbaka mot greppbrädan med en kraftig knall, som används som en slagverkseffekt.

• Med stråke (arco)Dra stråken över strängen med jämn hastighet. Du hör en lång ton som varar så länge stråken fortsätter att röra sig.
• Knäppa (pizzicato)Knäpp strängen med ett finger i stället för stråken. Tonen börjar med ett ”pop” och klingar av av sig själv.
• Trycka ner strängen för att komma högreDen lösa A-strängen är A3. Med ett finger som trycker ner samma sträng når cellon A4, en oktav högre.
• Stanna på de låga strängarna: sul C, sul GDe låga strängarna låter tjockare och mörkare. Tonsättare skriver sul C eller sul G när du ska stanna på dem.

Omfång och notskrift

Den lägsta tonen är den lösa C-strängen, C2, ungefär 65 Hz. Varje sträng ovanför är en ren kvint högre: G2, D3 och A3. Högre toner spelas genom att trycka ner strängarna längre upp på greppbrädan. Cellons omfång går från C2 till A5, och med flageoletter kan den nå A7.

Varje sträng har sitt eget område: C-strängen ungefär C2 till F3, G-strängen G2 till C4, D-strängen D3 till G4 och A-strängen A3 till A5.

Cellon transponerar inte: den skrivna tonen är den ton du hör. Dess musik skrivs mest i basklav, men eftersom omfånget är så stort används tenorklav för högre partier och diskantklav för mycket höga. Spelare tycker inte om att byta klav för ofta.

Se upp med en gammal vana. Vissa äldre partitur skrev cellons höga toner i diskantklav en oktav högre än de faktiskt klingar. I dag används tenorklav för det området i stället.

Lyssna

• De fyra lösa strängarna: C2, G2, D3, A3Varje steg hoppar upp en ren kvint. Lägg märke till hur ljudet blir ljusare ju högre du kommer.
• Den lägsta strängen, C2Lyssna efter det tjocka, mörka surret i den lägsta ton cellon kan spela på en lös sträng.
• A3 med stråke eller knäpptSamma ton på två sätt: tonen med stråke håller i jämnt, den knäppta tonen säger ”pop” och klingar av.
• A3 och A4 på A-strängenEn lös sträng och sedan en nedtryckt ton en oktav högre. Hör du att det är samma tonnamn?

Historia och släktingar

De första cellona dök upp på 1500-talet. De hade ofta fem strängar och förstärkte främst basstämman i grupper. I Cremona i Italien bestämde byggaren Andrea Amati stilen och byggmetoderna för violinfamiljen.

En mycket gammal cello, ”King”, är en sällsynt överlevare från mitten av 1500-talet. Den byggdes troligen före en kunglig beställning till kung Karl IX av Frankrike, som gjordes omkring 1561, och målades senare. Den började som ett större basinstrument och kortades senare ner till modern cellostorlek. Den finns nu på National Music Museum i South Dakota.

De tidiga cellona var stora: de allra tidigaste hade kroppar som var ungefär 80 cm långa, större än dagens standard, och alla de ungefär 25 celli som är kända från tiden före 1700 är stora. Omkring 1660 uppfanns strängar som var omspunna med metalltråd, och i Bologna kan sådana strängar ha hjälpt cellon på traven: en kortare sträng kunde ändå bli tillräckligt spänd och svara snabbt. Stradivari bestämde 1700 att göra cellon mindre, och från omkring 1707 använde han den modell som i dag kallas forma B.

På 1600-talet blev cello och cembalo standardparet för att spela generalbas (basso continuo), basstämman under musiken. Under 1600- och 1700-talen ersatte cellon basgamban (viola da gamba) som soloinstrument, och Haydn, Mozart och senare tonsättare gav den mer att göra.

Berömd musik för cello är bland annat Bachs sex sviter för cello solo, Beethovens fem cellosonater, konserter av Lalo, Dvořák, Saint-Saëns, Elgar och Barber, sonater av Kodály och Debussy, och Villa-Lobos Bachianas Brasileiras för åtta celli och sopran. Pablo Casals, Mstislav Rostropovitj och Yo-Yo Ma hör till dess mest kända spelare.

Strängarna förändrades också. Stålsträngar spreds allt mer, särskilt på cellon. På 1950-talet använde de flesta unga amerikanska cellostudenter två stålsträngar och två tarmsträngar omspunna med silver; senare slutade de flesta spelare med tarm, och bara några få behöll omspunnen tarm på de tre lägre strängarna. En nära släkting, tenorviolinen från 1500- till 1700-talet, låg i storlek mellan altfiolen och cellon.

1. 1500-talet
   De första cellona dyker upp, ofta med fem strängar, för att stötta basen.
2. ca 1505–1577
   Levnadsår för Andrea Amati från Cremona, som bestämde violinfamiljens stil.
3. Mitten av 1500-talet
   Cellon ”King” byggs, först som ett större basinstrument.
4. ca 1660
   Metallomspunna strängar uppfinns.
5. 1600-talet
   Cello och cembalo blir standardparet för generalbasen.
6. 1700
   Stradivari bestämmer sig för att göra cellon mindre.
7. ca 1707
   Stradivari börjar använda modellen forma B.
8. ca 1740
   Cellister upptäcker att tummen kan trycka ner strängarna, vilket öppnar för tumläget.
9. 1950-talet
   De flesta unga amerikanska cellostudenter använder två stålsträngar och två silveromspunna tarmsträngar.

Att komma igång och skötsel

Innan du spelar stryker du kolofonium jämnt längs hela taglet. När du är klar slackar du alltid taglet innan stråken läggs tillbaka i lådan.

Yamahas bruksanvisning säger att cellon är justerad innan den lämnar fabriken, och att du ska lämna den till din återförsäljare om du tycker att den behöver justeras mer, eftersom vissa justeringar kräver specialistkunskap. Försök inte ändra den själv.

• Håll cellon borta från direkt solljus, mycket varma eller kalla platser, hög eller låg luftfuktighet, damm och kraftiga skakningar. Särskilt plötsliga temperaturändringar kan orsaka allvarliga skador, så lämna den inte länge i en bil.
• Torka av den med en mjuk, torr duk, och spraya inte insektsmedel nära den.
• Byt bara en sträng i taget. Om alla fyra tas av kan stallet ramla och stränghållaren lossna.
• Kontrollera stallet när du stämmer eller byter strängar: det står mellan skårorna på de två f-hålen, sidan mot stränghållaren står i rät vinkel mot locket, och varje sträng ligger i sin egen skåra.
• Stacheln är vass, så hantera den försiktigt, och dra åt låsskruven ordentligt så att cellon inte faller medan du spelar.
• Håll ansiktet borta från cellon när du stämmer eller byter strängar; en sträng som plötsligt brister kan skada ögonen eller ansiktet. Skruva inte finstämmarna för löst eller för hårt, då kan du skada cellon eller få surrande ljud när du spelar.

Utforska mer

• StränginstrumentEn sträng ger ljud när den vibrerar. Lär dig hur violinfamiljen, gitarrer och harpor fungerar och varför tonen ändras när man trycker ner en sträng.
• ViolinViolinen: strängarna G D A E, hur stråke och kolofonium får strängen att sjunga, hur man spelar och omfånget från G3.
• Akustisk gitarrKlassisk gitarr med nylonsträngar och westerngitarr med stålsträngar: delar, var ljudet kommer ifrån, spel, skillnader.
• ElgitarrEn elgitarr gör strängarnas vibrationer till elektricitet för en förstärkare. Så fungerar pickuper och distorsion.
• ElbasGitarrfamiljens lägsta medlem: hur pickuperna fungerar, hur du knäpper och greppar, omfånget och historien.
• UkuleleEn liten fyrsträngad gitarr från Madeira och Hawaii: delarna, varför G-strängen är högre än C och ditt första ackord.