Elbas: delar, ljud och grunderna i spelet

Möt elbasen

Elbasen, eller basgitarren, är ett stränginstrument som görs starkare med elektricitet. Den har oftast 4 till 6 tjocka strängar. Yamaha förklarar att den konstruerades för att man skulle kunna spela kontrabasens låga register på samma sätt som man spelar gitarr, genom att knäppa i stället för att stryka med stråke.

De flesta elbasar har 4 strängar, och det är det vanliga valet för nybörjare. En 5-strängad bas har oftast en extra låg H-sträng; en 6-strängad har både en låg H-sträng och en hög C-sträng. De flesta basar har band, men bandlösa basar har en slät greppbräda, som en kontrabas eller en fiol.

Den vanligaste skalängden (från sadeln till stallet) är 34 tum, ungefär 86 cm; 5- och 6-strängade basar har ofta 35 tum. Basar med kort skala är ungefär 30 tum (ungefär 76 cm). De flesta baskroppar är av massivt trä, men det finns också ihåliga och halvihåliga basar, plus akustiska elbasar.

Vissa basar är passiva och behöver ingen ström. Aktiva basar behöver ström, oftast från ett batteri i instrumentet (ett 9-voltsbatteri är vanligt), och har ofta tonkontroller för bas, mellanregister och diskant.

Familj: Gitarrfamiljen (knäppta strängar)
Klassificering: Elektroakustisk kordofon (MIMO 513, klassad som elgitarren)
Klingande omfång: E1 till ungefär G4 (4 strängar, 24 band)
Klav: Basklav
Transponering: Låter en oktav lägre än det står
Vanligaste skalängd: 34 tum (ungefär 86 cm)

Elbasens delar

Bassträngar är mycket tjockare än gitarrsträngar eftersom de stäms mycket lägre. Tjocka strängar drar hårt i halsen och kroppen, så en bas har oftast en lite större kropp, en tjockare hals, längre skalängd och större hårdvara än en gitarr.

Bassträngar har en kärna av stål som är omspunnen med stål- eller nickeltråd. Flatlindade strängar har en slät yta och ett varmt ljud; rundlindade strängar känns strävare och låter ljusare.

Några delar sitter inuti eller bakom instrumentet där bilden inte kan visa dem; deras nummer visar ungefär var de sitter.

Var ljudet kommer ifrån

När du knäpper på en sträng svänger den fram och tillbaka mycket snabbt. En längre, tyngre eller slakare sträng vibrerar långsammare och ger en lägre ton. Tänk på ett hopprep: ett långt, tungt rep svänger långsamt, medan ett kort, spänt rep piskar runt snabbt.

En bas behöver ingen ihålig låda för att låta starkt. Varje pickup är en magnet lindad med en spole av mycket tunn tråd. Strängen av stål eller nickel är magnetisk, så när den rör sig ändrar den magnetismen genom spolen, och det ger en pytteliten elektrisk spänning som darrar i takt med strängen. Det fungerar lite som en cykeldynamo, där en magnet som rör sig nära en spole ger elektricitet. Kabeln för signalen till förstärkaren, som gör den stark.

En singlecoil-pickup kan också fånga upp brum från elledningarna runt omkring. En humbucker har två spolar lindade åt motsatta håll så att brummet tar ut sig självt. En split-coil-pickup har två separata halvor, den ena med omvänd polaritet: den låter nästan som en singlecoil men är lika tyst som en humbucker.

Var du knäpper ändrar klangen. Om du knäpper nära mitten av strängen (i en idealiserad modell) blir det färre höga övertoner och ett runt ljud; knäpper du närmare stallet blir det fler höga övertoner och ljudet blir ljusare. Pickuper fungerar på samma sätt: en nära halsen låter rund och djup, en nära stallet låter vassare. Det är som att säga ”ooo” eller ”iii” med samma röst.

Prova: spänn ett gummiband över en öppen låda. Knäpp på det i mitten och sedan precis intill kanten. Mitten låter rundare; nära kanten låter tunnare och ljusare. Tryck sedan ner bandet halvvägs och knäpp igen: den kortare delen låter högre.

Så spelar du

När du står, använd ett axelband så att basen sitter stadigt i rätt spelläge, och se till att bandet sitter ordentligt fast. Den ena handen knäpper på strängarna; den andra trycker ner strängarna mot banden. (En högerhänt spelare knäpper oftast med högerhanden.)

Det finns tre huvudsätt att få strängen att ljuda. Att knäppa med fingrarna är vanligast, och de flesta börjar med pek- och långfingret; det ger stora möjligheter att variera styrka och klang. Ett plektrum gör början på varje ton ljusare och lite råare, och Paul McCartney, Duff McKagan och David Ellefson är några av de basister som använder plektrum. Slap (att slå på en sträng nära halsens nedre ände med sidan av tummen) och pop (att dra upp en sträng med pekfingret och släppa den) låter ljusare och mer slagverksaktigt än vanligt knäppande.

För att ändra tonhöjd trycker du ner ett annat band eller en annan sträng; varje band är en halvton högre. Greppanden kan också göra ljud på egen hand: en hammer-on är när ett finger hamrar ner på strängen och gör en ny ton utan att du knäpper. En slide glider längs strängen medan du trycker ner den. Om du nuddar strängen lätt precis ovanför 12:e bandet, utan att trycka ner den, och knäpper, får du en klockliknande naturlig flageolett.

I ett band bildar basen och trummorna kompet (rytmsektionen), så basen ska ”låsa sig” med trummorna. Ett bra första mönster är en låg grundton tillsammans med bastrumman och grundtonen en oktav högre tillsammans med virveltrumman. Walking bass binder ihop ackordens grundtoner med genomgångstoner, ett spelsätt från blues och jazz. En basstämma är mer ”sparsam” än en gitarrstämma: låt inte utfyllnader bryta groovet, och många bra utfyllnader landar på grundtonen på slag ett i nästa takt.

Knäpp utan att trycka ner något band: hela strängen vibrerar från sadeln till stallet. Det här är den lägsta strängen, E1.
Först den lösa G-strängen, sedan samma sträng nertryckt vid 14:e bandet: den vibrerande delen är kortare, så tonen är 14 halvtoner högre (A3).
Gå från A-strängen till D-strängen: varje sträng bredvid är en ren kvart högre.

Omfång och notskrift

Elbas skrivs i basklav, men den låter en oktav lägre än det står, precis som kontrabasen. Tonen som skrivs på första hjälplinjen under basklavens notsystem är till exempel E2, men den lösa E-strängen låter faktiskt E1.

Standardstämningen är E–A–D–G, en oktav under gitarrens fyra lägsta strängar, så de verkliga tonhöjderna är E1 (ungefär 41,2 Hz), A1 (55 Hz), D2 (ungefär 73,4 Hz) och G2 (98 Hz). Varje sträng ligger en ren kvart över den under.

Eftersom varje band lägger till en halvton beror den högsta tonen på hur många band halsen har: 20 band når D♯4, 21 band E4, 22 band F4 och 24 band G4. En 5-strängad bas med låg H-sträng går ner till B0 (H0, ungefär 30,9 Hz). På en 6-strängad bas är den höga C-strängen C3 (uträknat som en ren kvart över G2). De djupaste tonerna hörs tydligare i hörlurar eller större högtalare.

Skrivet

Klingar

Lös E-sträng: skrivs E2, låter som E1, en oktav lägre.

E1 – G4

Lyssna

Från lägsta till högsta; lägg märke till att varje steg är lika stort, en ren kvart.
Ungefär 41 svängningar per sekund. Använd hörlurar eller en större högtalare för att höra den tydligt.
A1 svänger 55 gånger per sekund, A3 220 gånger: fyra gånger så snabbt, och ändå har de samma tonnamn.

Historia och släktingar

Kontrabasen är stor och svår att bära, och i band som blev allt starkare, med blåsare, trumset och elgitarrer, blev den allt svårare att höra. På 1930-talet tog den amerikanske musikern och uppfinnaren Paul Tutmarc fram en elbas. Hans Audiovox Model 736 började säljas i mitten av 1930-talet (omkring 1935–1936): den hade en solid kropp av svart valnöt, fyra strängar, en pickup och 16 band, som gjorde det lättare att spela rent.

I oktober 1951 började Fender tillverka Leo Fenders Precision Bass, den första elbasen som blev en kommersiell framgång. Den hade en platt kropp av ask, en hals i ett stycke av lönn med 20 band, en pickup och en skalängd på 34 tum som Leo Fender bestämde sig för efter långa experiment. Fender säger att den gav basister något som kontrabasen saknade: precisionen hos band plus förstärkningens volym. Basisten i Lionel Hamptons band var en av de första som spelade på den; kritikern Leonard Feather ”hörde en bas men kunde inte se någon basist” i New York våren 1952. År 1957 fick den en split-coil-pickup och ett nytt huvud, en konstruktion som används än i dag.

Andra basar följde: Gibson Electric Bass med kort skala (1953), som till och med kunde stå upprätt på en ändpinne; Fender Jazz Bass (1960) med smalare hals och två pickuper; Fenders första femsträngade bas, Bass V (1965), där den femte strängen var en hög C-sträng; och Ampeg AUB-1 (1966), en av de första bandlösa basarna som tillverkades för försäljning. Kända basister är bland andra James Jamerson, Paul McCartney, Jaco Pastorius (bandlös), Carol Kaye och Larry Graham, som ofta får äran för att ha uppfunnit slap.

Nära släktingar är kontrabasen (samma stämning, och den kan spelas med stråke), elgitarren (samma sorts magnetiska pickuper; basens fyra strängar ligger en oktav under gitarrens fyra lägsta) och den akustiska elbasen.

omkr. 1935–1936
Paul Tutmarcs Audiovox Model 736 börjar säljas
1951
Fender Precision Bass: den första elbasen som blev en kommersiell framgång
1953
Gibson Electric Bass, en fiolformad bas med kort skala
1957
Precision Bass får en split-coil-pickup
1960
Fender Jazz Bass, med två pickuper
1965
Fender Bass V, Fenders första femsträngade bas (hög C-sträng)
1966
Ampeg AUB-1, en av de första bandlösa basarna som tillverkades för försäljning

Kom igång och skötsel

Bestäm din budget och vad du vill spela, och köp sedan den bästa bas du har råd med: ett bra instrument är lättare att lära sig på. Både Yamaha och Fender föreslår att man börjar med 4 strängar, och Yamaha föreslår band, eftersom det är svårare att spela rent på en bandlös bas. Om du är ung eller har små händer, prova en bas med kort skala, ungefär 30 tum. Halsens form ändrar inte ljudet, bara hur den känns, så håll i några innan du väljer.

Förutom basen behöver du ett axelband, en kabel, en förstärkare och en elektronisk stämapparat. En elbas behöver en förstärkare för att du ska höra dess riktiga ljud.

Om strängarna sitter för högt är basen svår att spela; för lågt så får du ett surrande, metalliskt ljud. Surr kan också komma från ett band som har lyft sig eller en hals som har böjt sig uppåt i en puckel: stränghöjden kan du justera själv, men de två andra behöver en verkstad. Om toner högt upp på halsen låter falskt, jämför flageoletten vid 12:e bandet med den nertryckta tonen vid 12:e bandet och justera stallsadeln (följ bruksanvisningen, eller fråga en butik om du är osäker).

Håll basen borta från direkt solljus, värme och fukt, och lämna den aldrig i en bil.
Torka av strängar, hals och stall med en luddfri trasa när du har spelat. Rengör den med en mjuk trasa; använd inte thinner, lösningsmedel, rengöringsvätskor eller kemiska våtservetter.
När du inte spelar, ställ den i ett stadigt stativ eller lägg den i fodralet; de flesta brutna halsar kommer från fall eller stötar.
Byt strängar en i taget och stäm varje ny sträng innan du går vidare, eftersom halsen står under stor spänning.
Innan du klipper av en gammal sträng, lossa den ordentligt först: om spänningen plötsligt försvinner kan halsen skadas. Håll ansiktet borta när du byter eller justerar strängar, eftersom en sträng kan gå av.
Dra ett finger längs undersidan av varje sträng: om du känner smuts, rost eller platta ställen som banden har nött, eller om strängen inte går att stämma rätt igen, är det dags att byta.
En aktiv bas drivs med batteri, så håll koll på det, och ta ur batteriet om du inte ska spela på länge. En passiv bas behöver inget.
Att justera halsstaven är bäst att lämna till en verkstad om du aldrig har gjort det.

Elbas: delar, så låter den och så spelar du

Möt elbasen

Elbasens delar

Var ljudet kommer ifrån

Så spelar du

Omfång och notskrift

Lyssna

Historia och släktingar

Kom igång och skötsel

Instrument

I den här lektionen

Elbas: delar, så låter den och så spelar du

Möt elbasen

Elbasens delar

Var ljudet kommer ifrån

Så spelar du

Omfång och notskrift

Lyssna

Historia och släktingar

Kom igång och skötsel

Utforska mer