Klarinett: delar, hur den låter och hur man spelar

Klarinetten är ett träblåsinstrument som ger ljud med ett enkelt rörblad, och dess röst går från varm och mörk till ljus och klar. Dess mest ovanliga trick: tryck på en klaff så hoppar tonen upp en duodecima, inte en oktav som på en flöjt. Den här sidan handlar mest om den vanligaste, B♭-klarinetten (på svenska oftast kallad B-klarinett).

Granskad 9 oktober 2026

I den här lektionen

Möt klarinetten

Klarinetten hör till träblåsfamiljen. Ett rörblad sitter på munstycket, och kroppen är ett rör som är nästan lika brett hela vägen ner, en cylinder. Klaffar och tonhål längs röret ändrar tonen.

Klarinetten är egentligen en hel familj. B♭-klarinetten används mest och är ungefär 66 cm lång. Orkestrar behöver också A-klarinetten, ungefär 71 cm lång, som har samma grepp och samma munstycke. Den lilla E♭-klarinetten (Ess-klarinetten) är ungefär 49 cm lång och låter en kvart högre än B♭-klarinetten, medan basklarinetten är ungefär dubbelt så stor och låter en oktav lägre.

Alla låter lite olika. B♭-klarinetten är glansig, ljus, fyllig och klar. A-klarinetten är mjukare och mindre kraftfull. C-klarinetten är ljusare, kallare och hårdare, och används sällan i dag.

Familj: Träblåsinstrument (enkelt rörblad)
Typ: Hornbostel–Sachs 422.211.2: enkelt rörblad, cylindriskt rör, fingerhål
Klingande omfång: D3 till B♭6 (skrivet E3 till C7)
Klav: Diskantklav (G-klav)
Transponering: B♭-klarinett: klingar en stor sekund (en helton) lägre än det skrivna
Vanliga storlekar: B♭ ungefär 66 cm; A ungefär 71 cm

Klarinettens delar

En klarinett kan tas isär i fem delar: munstycke, päron, överstycke, understycke och klocka. Innan du spelar sätter du ihop dem en i taget och sätter sedan på rörbladet.

Kroppen är gjord av afrikanskt svartträ (grenadill), hårdgummi eller metall; grenadill är det vanligaste klarinettträet i dag. Klarinetter görs också av ABS-plast, en plast som är mycket stark och tål ändringar i luftfuktighet bra.

Vissa delar sitter inuti eller bakom instrumentet där bilden inte kan visa dem; deras nummer visar ungefär var de finns.

Var ljudet kommer ifrån

När du spelar blåser du luft som har bara lite högre tryck än luften runt omkring dig, ungefär 3 % mer. Rörbladet fungerar som en liten dörr som svänger av sig själv: din andning trycker det mot munstycket och gör springan smalare. Rörbladet slår mellan öppet och stängt så snabbt att en jämn luftström blir till snabba små puffar, och den skakningen är ljudet.

Blåser du tillräckligt hårt trycks rörbladet helt igen, så att ingen luft alls kommer igenom. Det är som att klämma ihop en trädgårdsslang: vattnet stannar. Därför beror en hög ton som inte vill komma ofta inte på för lite luft.

Munstyckets ände är nästan stängd av rörbladet, och klockans ände är öppen, så klarinetten fungerar som ett rör som är stängt i ena änden och öppet i den andra. I ett sådant rör är den längsta ljudvågen ungefär fyra gånger så lång som röret, lite som ett långt hopprep som bara rymmer en enda stor, långsam sväng. Den längsta vågen ger den lägsta tonen: klingande D3 (skrivet E3).

Varje musikalisk ton gömmer en rad svagare, högre toner som kallas övertoner. På klarinettens låga toner är den 1:a, 3:e och 5:e tonen i den raden (de udda) särskilt starka och de jämna svaga, som en kam där varannan tand är avkortad. Det ger det låga registret dess ihåliga ljud. Runt mitten (övergångstonerna, på engelska throat tones) betyder de jämna mer, och när registerklaffen är öppen försvinner skillnaden nästan helt, så ljudet blir ljust och klart.

När du trycker på registerklaffen öppnas ett litet hål ungefär en tredjedel in på den stängda delen av röret. Tonen hoppar då till tre gånger frekvensen: en duodecima högre, alltså en oktav plus en ren kvint. Tänk dig ett hopprep där någon lätt nyper tag en tredjedel in, så att det svänger i tre bågar i stället för en.

Om du börjar från klockans ände flyttar varje tonhål du öppnar den vibrerande delen närmare munstycket, som om du kortade röret med ungefär 6 %, och tonen går upp en halvton.

Övergångstonerna har bara två resonanser i röret som stämmer bra med varandra, så de är lättare att böja ur stämning, och de låter lite svagare och mattare. I den berömda glidningen uppåt som inleder Rhapsody in Blue stämmer experter resonansen inne i munnen så att den blir lika stark som rörets, eller starkare, under den sista oktaven (skrivet C5 till C6, klingande B♭4 till B♭5). Det är lite som när du ändrar formen på munnen för att ändra tonen när du visslar.

Prova: under ”Lyssna” längre ner spelar du B♭3 och sedan F5. På en klarinett har de samma grepp; den enda skillnaden är registerklaffen. Räkna nu uppåt från B♭3 på en klaviatur: F5 ligger inte bara en oktav upp (det vore B♭4), du fortsätter upp till nästa F. Det är en duodecima.

Så spelar man

Håll axlarna avslappnade och fingrarna lätt böjda. Bara din högra tumme håller upp klarinetten; den vilar under tumstödet i en naturlig C-form. Böj den inte bakåt hela tiden. Titta rakt fram och blås inte upp kinderna. Vinkeln mellan klarinetten och kroppen ändrar klangen: en mindre vinkel låter mer fokuserat, men underläppen kan trycka för hårt.

Det vanligaste sättet att forma munnen är enkelläppsansatsen: underläppen täcker de nedre tänderna mjukt, och de övre tänderna vilar stadigt på munstycket. Ta in lagom mycket av munstycket, som när du dricker med sugrör: för lite och det är svårt att få fram en ton, för mycket och ljudet spricker. Vissa spelar i stället med dubbelläppsansats, med underläppen över de nedre tänderna och överläppen över de övre. Vissa lärare börjar med dubbelläppsansats och byter till enkelläppsansats när den sitter stadigt.

Fingrarna täcker och öppnar tonhål och ringklaffar för att ändra rörets längd. Tryck på registerklaffen med vänster tumme så låter samma grepp en duodecima högre: skrivet C4 blir skrivet G5 (klingande B♭3 blir F5). För de allra högsta tonerna används också hålet under vänster pekfinger som registerhål.

För att böja en ton ändrar du var tungan ligger (ju närmare rörbladet mitten av tungan är, desto lägre ton), inte genom att sänka käken. En klarinetton kan bara böjas nedåt: ungefär en kvartston i det låga registret och upp till ungefär en halvton i mellanregistret. På höga toner ska du inte bita, för då kläms rörbladet igen; lärare föreslår att du i stället trycker klarinetten uppåt med höger tumme och riktar hakan nedåt.

Det finns mycket mer att upptäcka. Legato byter toner bara med fingrarna, utan tungan, och bundna hopp på en ters till en sext är typiska för klarinetten. En drill eller ett tremolo växlar snabbt mellan två toner; ett glissando glider genom att delvis täcka hål eller ändra grepp; flatterzunge (frullato) betyder att du rullar ett R medan du blåser; multifoner använder speciella grepp för att låta två eller fler toner samtidigt. Dubbel- och trippeltungstöt används sällan, eftersom rörbladet är i vägen för tungan.

Rör lätt vid rörbladets spets med tungspetsen, och säg hellre ”da” än ”ta”, så att varje ton börjar tydligt. Här hörs korta tungstötta toner på klingande F4 (skrivet G4).
Samma grepp utan och med registerklaffen: klingande B♭3 (skrivet C4), sedan F5 (skrivet G5).
När alla hål är täckta låter hela röret, och det ger den lägsta tonen, klingande D3 (skrivet E3).

Omfång och noter

Klarinettnoter skrivs i diskantklav (G-klav). B♭-klarinetten är ett transponerande instrument: det du hör är en helton (en stor sekund) lägre än det som står skrivet. Ett skrivet C4 klingar alltså som B♭3, och ett skrivet D4 klingar som C4.

B♭-klarinetten skrivs från E3 till C7 och klingar från D3 till B♭6; i orkestern går den oftast inte högre än klingande G6. Andra familjemedlemmar transponerar på andra sätt: A-klarinetten klingar en liten ters lägre än det skrivna och E♭-klarinetten en liten ters högre. Basklarinetten klingar en stor nona lägre när den skrivs i diskantklav och en stor sekund lägre i basklav, och når ner till klingande B♭1.

Omfånget delas in i register med olika klangfärg (klingande ton, skriven ton inom parentes): det låga chalumeauregistret D3–E4 (E3–F♯4) är mörkt, fylligt, mjukt och varmt; övergångstonerna F4–A♭4 (G4–B♭4) är lite svagare och mattare; clarinoregistret A4–F6 (B4–G6; B4 är H4 på svenska) är ljust, glansigt och fokuserat; de översta tonerna G♯6–B♭6 (A♯6–C7) är gälla och genomträngande.

Skrivet

Klingar

B♭-klarinett: skrivet C4 och D4 klingar som B♭3 och C4, en helton lägre.

D3 – B♭6

Lyssna

En mörk, ihålig låg ton. I det låga registret är de udda övertonerna särskilt starka.
Klingande B♭3 (skrivet C4), sedan F5 (skrivet G5): samma grepp plus registerklaffen. Tonen hoppar en duodecima och klangen blir ljusare.
Korta tungstötta toner bland övergångstonerna. Lyssna efter ett lättare, lite mattare ljud.
En ton i clarinoregistret: ljus, glansig och fokuserad.

Historia och familj

Klarinetten växte fram ur chalumeau, ett instrument med enkelt rörblad som oftast hade 8 fingerhål och ett omfång på bara ungefär en oktav. Det kunde nästan bara spela låga toner.

Omkring 1700, i början av 1700-talet, lade familjen Denner i Nürnberg till två klaffar på chalumeau. Äran brukar gå till fadern, Johann Christoph Denner (1655–1707), som allmänt räknas som klarinettens uppfinnare. Namnet klarinett betyder ”liten trumpet”, kanske på grund av dess ljusa höga toner. Klarinetter med två klaffar användes fram till omkring 1770.

Klarinetten var det sista träblåsinstrumentet som kom in i orkestern, under wienklassicismen i slutet av 1700-talet. År 1791 skrev Mozart sin Klarinettkonsert i A-dur, K. 622, för klarinettisten Anton Stadler; han blev klar med den den 7 oktober, och den spelades första gången i Prag den 16 oktober. Den skrevs för en bassettklarinett som räckte fyra halvtoner längre ner. Originalmanuskriptet har gått förlorat, och de versioner som finns kvar skriver om solostämman så att en vanlig A-klarinett kan spela den.

År 1812 kom Iwan Müller med en klarinett med tretton klaffar, en milstolpe för alla moderna klarinetters klaffsystem, och efter honom blev tumstödet standard.

I början av 1840-talet lånade Parisklarinettisten Hyacinthe Klosé och instrumentmakaren Louis-Auguste Buffet de ringklaffar som Theobald Böhm hade uppfunnit för flöjten, och de patenterade sin klarinett 1844. Den kallas Böhmsystemet på grund av Böhms idé, men Böhm konstruerade den inte själv. Böhmsystemet är i dag det vanligaste i världen; i tyskspråkiga länder används Oehlersystemet med 22 klaffar, som Oskar Oehler utvecklade år 1900.

År 1838 byggde Adolphe Sax en basklarinett med stora klaffar och rak kropp, den sort som används i dag. Rhapsody in Blue uruppfördes i New York den 12 februari 1924. Inledningen var skriven som en snabb skala, men klarinettisten Ross Gorman spelade den på skoj som en lång glidning under en repetition; Gershwin gillade det, och glidningen fick vara kvar.

Omkring 1700
Familjen Denner i Nürnberg lägger till två klaffar på chalumeau
1791
Mozart blir klar med Klarinettkonserten K. 622 för Anton Stadler
1812
Iwan Müllers klarinett med tretton klaffar
1838
Adolphe Sax bygger en rak basklarinett
1844
Klosé och Buffet patenterar klarinetten med Böhmsystem
1900
Oskar Oehlers klarinett med tyskt system och 22 klaffar
1924
Rhapsody in Blue inleds med sin klarinettglidning

Att komma igång och skötsel

B♭-klarinetten är den sort som används mest: i solon, orkestrar och blåsorkestrar. En klarinett av plast (ABS) är mycket stark och bryr sig inte om ändringar i luftfuktighet; en klarinett av trä kan spricka när temperaturen eller luftfuktigheten ändras plötsligt. Vissa lärare föreslår att du, om dina händer fortfarande är små och inte så starka, kan stanna längre på den mindre E♭-klarinetten i stället för att spela B♭-klarinetten med ett stöd.

Rörblad har styrkenummer, och de flesta elever börjar på 2,5. För att välja blöter du dem alla och provar dem ett i taget, och väljer de som svarar lätt utan mycket ansträngning; i början kan du be någon som spelar plocka ut det bästa och det sämsta, och sedan prova dem själv för att känna skillnaden. När du kommer upp till höga G och högre, och en ton inte vill komma och du inte ens hör luft, stänger rörbladet helt, och mer luft hjälper inte; prova ett rörblad som är ett halvt steg hårdare. Om du hör luft har du förmodligen för lite av munstycket i munnen.

En klarinett av trä behöver mest omsorg på vintern. När en kall klarinett plötsligt fylls med andningsluft på ungefär 36–37 °C blir insidan varm medan utsidan fortfarande är kall, och den kan spricka, precis som ett kallt glas kan spricka när man häller i hett vatten. Överstycket nära munstycket är den del som lättast spricker. Värm klarinetten innanför jackan eller mot kroppen tills den är nära rumstemperatur innan du spelar. Titta efter sprickor då och då, och lämna snabbt in en spricka till en reparatör, eftersom sprickor sakta växer.

Stryk lite korkfett på tappkorkarna innan du sätter ihop klarinetten, och torka bort överskottet innan du lägger tillbaka den i fodralet så att det inte samlar damm.
Ta av rörbladet från munstycket när du har spelat färdigt, torka munstycket och lägg undan dem.
Dra försiktigt en ren dragtrasa genom röret från klockan och uppåt för att få bort fukten; om den fastnar, dra långsamt och ryck aldrig.
Vatten samlas lätt vid skarvarna och kan ge sprickor, så torka dem med en trasa.
Torka av utsidan för att få bort svettfläckar utan att trycka på klaffarna, och håll klarinetten borta från direkt solljus, varma bilar och element.
Under de två första veckorna med en ny träklarinett ska du inte spela mer än 20–30 minuter åt gången.

Pianoljud: Salamander Grand Piano av Alexander Holm (CC BY 3.0).