Akustisk gitarr: klassisk och stålsträngad, så fungerar de

Möt den akustiska gitarren

En gitarrkropp har en ”midja”, en del som svänger inåt på mitten, och halsen är indelad av band. De tidiga gitarrerna hade fyra strängar; i dag är sex standard. Gitarrer finns i tre grundtyper: akustisk med nylonsträngar (klassisk gitarr och flamencogitarr), akustisk med stålsträngar (westerngitarr) och elgitarr. Den här sidan handlar om de två första.

Den största skillnaden är strängarna. På en klassisk gitarr är sträng 1–3 enkla, genomskinliga nylontrådar, och sträng 4–6 har en kärna av ungefär 200 nylonfibrer omspunna med försilvrad koppartråd. På en stålsträngad gitarr är sträng 1–2 släta stålsträngar och sträng 3–6 omspunna med metall, ofta 80/20-brons eller fosforbrons.

Stålsträngar är mycket hårdare spända: ett nylonset med normal spänning (D'Addario EJ45) drar sammanlagt 85,8 lb (38,9 kg) över sex strängar, medan ett stålset 12–53 (EJ16) kommer upp i ungefär 160 lb, ungefär dubbelt så mycket. Precis som med ett gummiband gäller att ju hårdare en sträng är spänd, desto svårare är den att trycka ner.

En gitarr med nylonsträngar är nästan alltid svagare än en med stålsträngar, och när man slår ackord låter den mjukare; stålsträngar ger en klar, krispig ton. Nylon används i klassisk musik, flamenco, latinamerikansk musik, bossa nova, jazz och pop; stål i folkmusik, pop, rock, blues, country och bluegrass.

En klassisk hals är bredare (52 mm vid sadeln på en typisk Yamaha), halvrund på baksidan och möter kroppen vid 12:e bandet. En stålsträngad hals är smalare (43 mm), mer trekantig på baksidan och möter oftast kroppen vid 14:e bandet, så att mer av greppbrädan är lätt att nå.

Familj

Stränginstrument (knäppt)

Klassificering

Hornbostel–Sachs 321.322-5: lådluta med hals som spelas med bara fingrarna

Strängar

6; nylon på den klassiska gitarren, stål på westerngitarren

Klingande omfång

E2 till C6 (20 band)

Klav

Diskantklav, skrivs en oktav högre än det låter

Transponering

Låter en oktav lägre än det står

Vanliga storlekar

Klassisk: 650 mm skalängd (Yamaha C40II); stålsträngad: 25,4 tum ≈ 645 mm (Martin D-28)

Gitarrens delar

Från huvudet till slutet består en akustisk gitarr av delarna nedan. De två typerna har de flesta delar gemensamt; de skiljer sig i den dolda ribbningen, i hur strängarna sitter fast och i slagskyddet på stålsträngade gitarrer: klassiska strängar knyts fast i stallet, stålsträngar hålls fast i det med små stallpinnar.

Bra lock är ofta bokmatchade: en träbit sågas i två skivor som fälls upp som en bok, så att ådringen på de två sidorna blir spegelbilder av varandra.

Några delar sitter inuti eller bakom instrumentet där bilden inte kan visa dem; deras nummer visar ungefär var de sitter.

12345678910

1. 1
   Huvud och stämskruvar headstock / tuning keys

   När du vrider en stämskruv spänns eller slaknar en sträng, och det är så du stämmer. Klassiska gitarrer har oftast öppna stämmekaniker.

2. 2
   Sadel nut

   Den lilla list som håller strängarna vid huvudet, där en lös sträng börjar vibrera. I dag oftast av ben, hård plast eller mässing.

3. 3
   Hals neck

   Den långa delen som vänsterhanden håller om. I en stålsträngad hals gömmer sig en justerbar stålstav (halsstav), ungefär 6 mm tjock, som hindrar halsen från att böja sig.

4. 4
   Greppbräda och band fingerboard / frets

   Där du trycker ner strängarna, ofta av ebenholts. När du trycker blir metallbandet den nya ändpunkten; varje band närmare kroppen höjer tonen en halvton.

5. 5
   Lock (resonanslock) top / soundboard

   Den tunna framsidan, ofta av gran eller red cedar, ungefär 2,5–3 mm tjock. Strängarnas vibration når den genom stallet, och locket sätter luften i rörelse; botten är mycket mindre viktig för ljudet.

6. 6
   Ljudhål och rosett sound hole / rosette

   Förbinder luften inuti kroppen med luften utanför och hjälper till att skapa en låg resonans; ringen runt hålet är en inlagd dekoration.

7. 7
   Slagskydd pickguard

   På stålsträngade gitarrer en tunn platta bredvid ljudhålet som hindrar plektrumet från att repa locket. Gitarren på bilden är en klassisk gitarr, som oftast inte har något; numret visar var det sitter på en stålsträngad gitarr.

8. 8
   Ribbor bracing

   Tunna träribbor som är limmade på lockets insida. De tar emot strängarnas drag och formar tonen: solfjäderformade på klassiska gitarrer, större och starkare X-ribbning på de flesta stålsträngade gitarrer.

9. 9
   Stall och stallsadel bridge / saddle

   Håller strängarna i den bortre änden och för deras vibration in i locket. Stall görs av hårda träslag som ebenholts eller palisander; stallsadeln är ofta av ben.

10. 10
    Sargar och botten sides (ribs) / back

    Bildar kroppens kant och baksida, ofta av mahogny, palisander eller lönn. Botten betyder mycket mindre för ljudet än locket.

Var ljudet kommer ifrån

En sträng är så tunn att den knappt rubbar luften när den svänger, så ensam låter den mycket svagt. Vifta med en ätpinne och du känner knappt någon fläkt; vifta med en solfjäder och det gör du. Gitarren för strängens vibration genom stallsadeln och stallet in i locket, och det breda locket kan sätta mycket luft i rörelse.

Kroppen är egentligen ingen förstärkare: all energi kommer från ditt knäpp, och kroppen gör bara strängens vibration till luftvibration på ett effektivare sätt, ungefär som konen i en högtalare. Grovt räknat kommer de höga tonerna mest från locket, som drivs av stallet, medan mycket av det låga ljudet kommer från luften inuti kroppen och går ut genom ljudhålet.

Luften inuti resonerar också. Luften i ljudhålet trycks fram och tillbaka, som tutet du får när du blåser över en tom flaska; det kallas helmholtzresonans, och på en gitarr ligger den mellan F#2 och A2, beroende på instrumentet. Ett större ljudhål ger mer volym; ett mindre är svagare men rundare.

En strängs tonhöjd beror på fyra saker: massa, spänning, längd och hur den vibrerar. Tyngre, slakare och längre strängar låter lägre. Med samma längd och spänning behövs fyra gånger så stor vikt för en oktav lägre, så de låga strängarna har en tunn kärna omspunnen med metalltråd: tyngre, men inte för styva.

När du trycker ner en sträng tar bandet sadelns plats som ändpunkt, strängen blir kortare och tonen stiger. Vid 12:e bandet är strängen hälften så lång, en oktav högre; vid 7:e bandet är den 2/3, och E blir H; vid 5:e bandet är den 3/4, och E blir A. Varje halvton multiplicerar längden med ungefär 0,944, så banden blir smalare närmare kroppen.

Var du knäpper ändrar tonen: nära stallet låter det ljusare, och om du knäpper vid en tredjedel av strängen försvinner 3:e, 6:e, 9:e … deltonen. Ett knäpp in mot locket börjar starkt och dör snabbt; ett knäpp parallellt med locket är svagare men klingar längre.

Precis efter ett knäpp har strängen en skarp knyck, full av höga frekvenser; de dör snabbt bort, så efter ungefär en sekund blir ljudet rundare. Nylonsträngar svänger brett och behöver större avstånd mellan sig, så klassiska halsar är bredare; stålsträngar drar så hårt att locket behöver större och starkare ribbor.

Prova det här: spela den lösa A-strängen (5:e strängen) och för långsamt en kartongbit fram och tillbaka framför ljudhålet. Lyssna på hur ljudet ändras. Du kan också hålla örat nära ljudhålet och sjunga låga toner runt F#2 till A2 för att hitta den som får kroppen att klinga med.

Så spelar du

Klassisk gitarr spelas oftast sittande: vänster fot på en fotpall, gitarrens midja på vänster lår och huvudet till vänster, upphöjt till ungefär ögonhöjd. Det är höger underarm som vilar mot gitarren; höger armbåge vilar mot kroppens kant, med handled och hand avslappnade.

Vänster tumme stöder halsens baksida medan fingrarna står upp och trycker med fingertopparna. Tryck precis bredvid bandet på huvudsidan, inte ovanpå det, annars stoppar fingrets mjuka del vibrationen och tonen låter grumlig.

Klassiska gitarrister knäpper oftast med tummen till och med ringfingret och använder normalt inget plektrum; fingersättningen märks p (tumme), i (pekfinger), m (långfinger) och a (ringfinger). Den stålsträngade gitarren passar utmärkt till att kompa sin egen sång, oftast med plektrum, med ackordslag eller brutna ackord (tonerna i ett ackord en och en).

När du slår ackord, räkna högt: slå först bara på slag 1, sedan halvnoter, fjärdedelsnoter och åttondelsnoter; åttondelarnas ”och” slås uppåt och träffar oftast bara de tre ljusa strängarna. Flamencons rasgueado använder alla fingrar; en hammer-on får en ton att ljuda genom att ett finger i vänsterhanden slår ner på greppbrädan, och en pull-off genom att fingret drar sig loss; en capo kläms fast över halsen så att du kan höja tonarten utan att ändra ackordgreppen.

• Lösa strängar: klassisk (nylon)Utan att trycka ner något band knäpper du sträng 6, 5, 3 och 1: E2, A2, G3, E4. Lyssna på det mjuka nylonljudet.
• Lösa strängar: stålsträngadSamma fyra lösa strängar på en stålsträngad gitarr: E2, A2, G3, E4. Jämför hur klar och krispig början på varje ton är.
• 12:e bandet: en oktav uppPå den klassiska gitarrens 1:a sträng, först lösa E4, sedan 12:e bandet, där strängen är hälften så lång: E5.
• 13:e bandet: en oktav plus en halvtonPå den stålsträngade gitarrens 1:a sträng, lösa E4, sedan 13:e bandet: F5. Tolv band blir en oktav, ett till lägger till en halvton.

Omfång och notskrift

Gitarrmusik skrivs i diskantklav, men enligt en överenskommelse skrivs den en oktav högre än den låter. Vissa noter har en liten 8:a under diskantklaven som påminnelse om att det låter en oktav lägre.

Den lösa 5:e strängen skrivs till exempel som A3 men låter som A2 (110 Hz). De sex lösa strängarna skrivs E3, A3, D4, G4, B4 (H4), E5 och låter som E2, A2, D3, G3, B3 (H3), E4. Strängar bredvid varandra ligger för det mesta en ren kvart ifrån varandra; bara G (3:e strängen) till H (2:a strängen) är en stor ters.

Den lägsta tonen är den lösa 6:e strängen, E2 (ungefär 82,4 Hz). Den högsta beror på banden: på en gitarr med 20 band når 1:a strängen C6, med 19 band B5 (H5); i gitarrnotation är det E3 till C7. Den 6:e strängen stäms ofta ner en helton till D (drop D), och då tillkommer D2 längst ner.

Lyssna

• Lägsta strängen E2: nylon mot stålFörst den klassiska gitarren, sedan den stålsträngade. Båda spelar E2; vilken börjar klarare och vilken låter mjukare?
• 5:e strängen A2 (110 Hz)Den här tonen ligger nära kroppens luftresonans (ungefär F#2 till A2). Jämför hur länge och hur fylligt den låga tonen klingar på varje gitarr.
• 3:e strängen G3Den klassiska G-strängen är en enda nylontråd; den stålsträngade G-strängen är omspunnen med metall. Hör skillnaden i klangfärg.
• 1:a strängen E4: efter knäppetAllra första början av tonen är skarpare; efter ungefär en sekund blir den rundare när de höga frekvenserna dör bort.
• Högt upp på halsen: E5 och F5Den klassiska gitarrens E5 vid 12:e bandet, sedan den stålsträngades F5 vid 13:e bandet.

Historia och släktingar

Gitarren dök upp i trakterna kring Spanien för ungefär 500 år sedan (1400–1500-talet). Gitarrerna på 1500-talet var mycket mindre än dagens, med fyra körer (strängpar), tarmsträngar och band av tarm som knöts runt halsen.

En femte kör lades till omkring år 1600, och så fick man den ”spanska gitarren”. Under 1700-talet ersattes de knutna tarmbanden av fasta band av elfenben eller metall, och senare under århundradet lades en sjätte kör till. Omkring år 1800 blev strängparen sex enkla strängar stämda E–A–D–G–H–E, samma stämning som i dag.

Mycket av den moderna klassiska gitarren kommer från den spanske gitarrbyggaren Antonio de Torres (1817–1892). Han började bygga på 1850-talet och gjorde längre och bredare kroppar för en starkare gitarr. Han uppfann inte solfjäderribbningen, men han fulländade den och gjorde den vanlig.

Stålsträngarnas historia är amerikansk. C. F. Martin startade sin verksamhet i New York 1833, och i mitten av 1800-talet utvecklade företaget Martin X-ribbningen, som senare gjorde att gitarrer klarade dragkraften från stålsträngar. Musiker på turné behövde en volym som nådde längst bak i konsertsalen, så företaget gick ganska snabbt över från tarmsträngar till metallsträngar, och stålsträngade gitarrer spreds i början av 1900-talet.

Under andra världskriget var det brist på tarmsträngar eftersom tarm användes till suturer vid fronten. Gitarrbyggaren Albert Augustine i New York samarbetade med gitarristen Segovia för att ta fram nylonsträngar, som kom ut i slutet av 1940-talet.

Gitarrens släktingar är bland andra lutan, vihuelan (en större kusin med fler strängar) och flamencogitarren (tunnare kropp, livligare och skarpare ljud som tonar bort snabbt), liksom tolvsträngad gitarr, elgitarr och den sydamerikanska charangon. Ukulelens fyra strängar har samma intervall som gitarrens strängar 1–4, men på andra tonhöjder.

1. 1400–1500-talet
   Gitarren dyker upp i trakterna kring Spanien; 1500-talets gitarrer har fyra körer och tarmsträngar
2. omkr. 1600
   En femte kör läggs till; den ”spanska gitarren”
3. 1759
   Den äldsta kända gitarren med solfjäderribbning, som tillskrivs Francesco Sanguino i Sevilla
4. 1700-talet
   Knutna tarmband ersätts av fasta band; en sjätte kör läggs till under andra halvan
5. omkr. 1800
   Sex enkla strängar stämda E–A–D–G–H–E
6. 1833
   C. F. Martin startar sin verksamhet i New York
7. 1850-talet
   Antonio de Torres börjar bygga och formar den moderna klassiska gitarren
8. omkr. 1916
   Kroppsformen Dreadnought dyker upp
9. slutet av 1940-talet
   Nylonsträngar för klassisk gitarr kommer ut

Kom igång och skötsel

När du väljer din första gitarr, håll i den: vänsterhanden ska nå bortre änden av greppbrädan, annars väljer du en kortare skalängd; mindre spelare kan använda en 3/4-gitarr. Nylonsträngar har lägre spänning än stålsträngar, och nybörjare tycker ofta att de är lättare att spela på. Låg stränghöjd (strängarnas höjd över greppbrädan) är lättare att trycka ner, men för låg ger surr eller toner som inte klingar, så låt en kunnig reparatör ställa in den.

Gitarrer är gjorda av trä; 45–55 % luftfuktighet är idealiskt, och luft som är för torr kan spräcka träet och få stallet att lossna. Precis som ett gummiband krymper nylon faktiskt när det blir varmt (Gough–Joule-effekten), så en klassisk gitarr blir för hög i värme, mest på sträng 2 och 3.

• Varje gång du har spelat klart, torka bort svett och fett med en torr trasa gjord för instrument; använd inte en silikontrasa, som kan skada lacken.
• Byt klassiska strängar minst var 6:e månad, helst var 3:e; stålsträngar varje månad eller med några veckors mellanrum om du spelar varje dag, eller ungefär var 3:e månad om du spelar mindre. Byt alla sex samtidigt.
• Stäm varje sträng upp till tonen nerifrån; stämmer du ner till den blir den lätt ostämd.
• Lägg tillbaka gitarren i fodralet när du inte spelar, och ta av capon i stället för att låta den sitta kvar i fodralet.
• Ska du inte spela på en klassisk gitarr på mer än 2–3 veckor? Lossa strängarna några varv.
• Lämna en böjd hals, ett stall som lossnar eller kraftigt nötta band till en professionell reparatör; om stallet håller på att lossna, sätt inte på nya strängar förrän det har reparerats.

Utforska mer

• StränginstrumentEn sträng ger ljud när den vibrerar. Lär dig hur violinfamiljen, gitarrer och harpor fungerar och varför tonen ändras när man trycker ner en sträng.
• ViolinViolinen: strängarna G D A E, hur stråke och kolofonium får strängen att sjunga, hur man spelar och omfånget från G3.
• CelloViolinfamiljens låga, varma röst: hur stråken får en sträng att sjunga, hur du sitter med den och strängarna C G D A.
• ElgitarrEn elgitarr gör strängarnas vibrationer till elektricitet för en förstärkare. Så fungerar pickuper och distorsion.
• ElbasGitarrfamiljens lägsta medlem: hur pickuperna fungerar, hur du knäpper och greppar, omfånget och historien.
• UkuleleEn liten fyrsträngad gitarr från Madeira och Hawaii: delarna, varför G-strängen är högre än C och ditt första ackord.