Saxofon: delar, hur ljudet uppstår och hur man spelar

Saxofonen är ett mässingsrör som blir bredare uppifrån och ner, med ett enda tunt rörblad på munstycket. Den är gjord av metall men är ändå ett träblåsinstrument. Den här sidan följer altsaxofonen i E♭ (på svenska ofta ”i Ess”), den storlek som de flesta börjar på, och även tenorsaxofonen i B♭ (”i B”) som du ofta hör i jazz.

Granskad 9 oktober 2026

I den här lektionen

Möt saxofonen

Saxofonen är ett metallrör med konisk borrning: insidan blir bredare ju längre ner man kommer. När du blåser vibrerar ett rörblad (en tunn skiva av vass) på munstycket, och det är där ljudet börjar.

Den är gjord av mässing, så varför är den inte ett bleckblåsinstrument? Instrumentfamiljerna sorteras efter hur ljudet startar. Bleckblåsare surrar med läpparna; saxofonen använder ett rörblad, så den är ett träblåsinstrument. Dess ljud smälter bra ihop med både bleckblås och träblås.

Saxofoner finns i flera storlekar. De fyra vanligaste är sopran, alt, tenor och baryton. Altsaxofonen står nästan alltid i E♭; tenorsaxofonen står nästan alltid i B♭.

Altsaxofonen ser ut som bokstaven J, och dess hals (det korta röret som håller munstycket) är böjd nästan 90 grader. Tenorsaxofonen är större, med större munstycke och rörblad, och dess hals har en vågig böj. De flesta sopransaxofoner är raka, och barytonsaxofonens hals har en ögla upptill.

Familj: Träblåsinstrument (enkelt rörblad)
Klassificering: Hornbostel–Sachs 422.212: rörbladsinstrument med enkelt rörblad och koniskt rör
Klingande omfång: Alt D♭3 till A♭5 (tenor A♭2 till E♭5)
Klav: Diskantklav (G-klav)
Transponering: Alt i E♭: klingar en stor sext lägre än det skrivna. Tenor i B♭: klingar en stor nona lägre
Storlek: Alt ungefär 70 cm hög; en tenor på ett museum mäter ungefär 83 cm

Saxofonens delar

En saxofon har ungefär 600 delar i fyra huvuddelar: hals, kropp, böj och klocka. Röret har ett tjugotal tonhål, men du har bara tio fingrar. Klaffar och stänger gör att ett finger kan stänga hål som sitter långt bort.

All metall är mässing, en blandning av koppar och zink. Även en guld- eller silverpläterad saxofon är av mässing under ytan.

Vissa delar sitter inuti eller bakom instrumentet där bilden inte kan visa dem; deras nummer visar ungefär var de finns.

Så uppstår ljudet

Rörbladet fungerar som en liten dörr som slår upp och igen. När du blåser öppnas och stängs springan mellan rörbladet och munstycket om och om igen, och hackar en jämn luftström i små puffar. De puffarna sätter luften inne i röret i vibration. På altsaxofonens lägsta ton, D♭3, händer det ungefär 139 gånger i sekunden.

Spelar du svagt svänger rörbladet mjukt, så ljudet blir jämnt och milt. Spelar du starkt svänger det så långt att det slår helt igen mot munstycket en gång varje svängning. Det är som att skära av topparna på vågorna: många högre övertoner dyker upp, och ljudet blir ljust.

Ett längre rör ger en lägre ton. Att öppna ett tonhål är som att såga av röret just där, så tonen går upp. Varje halvton kräver ett rör som är ungefär 6 % kortare, så en oktav kräver 12 hål. Hålen för höga toner är små; hålen för låga toner är stora, och stora hål behöver klaffar som täcker dem.

I ett koniskt rör finns alla stegen på övertonsstegen: 1, 2, 3 gånger den lägsta frekvensen och så vidare. Det andra steget är ungefär dubbelt så högt som det första, så när du hoppar till det andra registret hamnar du en oktav högre. Klarinetten har ett rakt, cylindriskt rör; i dess låga register finns mest de udda stegen (1, 3, 5), så den hoppar en duodecima (en oktav plus en kvint).

Oktavklaffen gör ingen ny ton av sig själv. Som när man försiktigt håller tillbaka det första steget på en stege öppnar den ett litet hål som försvagar den lägsta resonansen, så att den andra tar över. Den lägsta resonansen är redan svag i en kon, och därför är de allra lägsta tonerna svåra att spela svagt men lättare att spela starkt.

Saxofonens ljud innehåller både udda och jämna övertoner, en anledning till att den låter annorlunda än en klarinett. Den är också starkare än de andra träblåsinstrumenten. Yamaha beskriver dess ljud som mycket likt en mänsklig röst, med det största dynamiska omfånget av alla träblåsinstrument.

Din mun och din hals är också ett klangrum, lite som ett litet rum som får vissa toner att ringa. Forskare upptäckte att professionella spelare stämde en stark munresonans precis ovanför den ton de ville ha i det mycket höga altissimoregistret. Amatörspelarna i den studien gjorde inte det, och kunde inte spela altissimotoner.

Prova: leta reda på två papprör av olika längd, till exempel rullen från hushållspapper och rullen från toalettpapper. Täck ena änden av varje rör med handflatan och klappa på den, och lyssna. Det längre röret ger det lägre ljudet, precis som en saxofon låter lägre när fler hål är stängda.

Så spelar man

Tre punkter håller saxofonen: din högra tumme under tumstödet, dina övre tänder på munstycket och halsremmen, som bär det mesta av vikten. Ställ in remmen så att munstycket precis når läpparna utan att du böjer dig fram. Sitt eller stå rak, titta framåt och slappna av, med instrumentet upprätt framför dig och lite lutat åt höger.

Ansats (hur du formar munnen): underläppen täcker de nedre tänderna som en kudde, rörbladet vilar på den läppen, de övre tänderna sitter ovanpå munstycket, och mungiporna sluter sig runt det, som när du säger ”o”. Bit inte. Djupa tandmärken på munstycket betyder oftast att du biter.

Klang, stämning och volym börjar alla med andningen. Stöd den från magen så att luften håller jämn fart, i stället för att klämma fram ljudet med munnen. För att starta en ton rör du vid rörbladet med tungan och släpper sedan, som när du släpper en dörr som du har hållit stängd.

Vänster tumme trycker på oktavklaffen för att gå upp i det andra registret. Alla saxofoner har i grunden samma grepp: samma skrivna ton tas med samma fingrar på alt och tenor, även om varje munstycke kräver lite tillvänjning.

Andra tekniker: growl betyder att du nynnar eller sjunger medan du blåser, för ett skrovligt ljud. En drill är snabb växling mellan en ton och tonen närmast ovanför. Slap tongue betyder att tungan tar tag i rörbladet och drar bort det och sedan låter det smälla tillbaka, för ett slagverksaktigt knäpp. Tonböjningar och glissandon kommer mest från att ändra formen inne i munnen. Altissimo använder speciella grepp och stämning av munnen för att gå över skrivet F♯6.

Lär dig vibrato när ansats, händer, andning och klang sitter stadigt, ungefär efter ett eller två år. Använd käken som ett gångjärn och rör den en aning så att tonhöjden sjunker och kommer tillbaka. Högst ungefär sextondelar i 72 till 76 slag per minut; snabbare låter jäktat. Lärare rekommenderar inte att använda mellangärdet eller att skaka instrumentet.

En rak långton utan vibrato på en tenorsaxofon: skrivet D5, klingande C4. Övning med långtoner siktar på just den här stadgan.
Först en rak ton, sedan samma ton med käkvibrato, på en tenorsaxofon (skrivet D5, klingande C4). Lyssna på den varma vågen det lägger till.
Tungan släpper rörbladet och en kort ton hoppar ut, på en tenorsaxofon: skrivet D5, klingande C4.

Omfång och noter

Alla saxofoner i E♭ och B♭ läser diskantklav. Det skrivna omfånget går från ungefär B♭3 till F6, och många alt- och tenorsaxofoner når också F♯6. Ovanför det ligger altissimoregistret, som kräver särskild övning. Standardomfånget är lite under tre oktaver.

Saxofonen är ett transponerande instrument: den skrivna tonen och tonen du hör är olika. Det fina är att alla storlekar har samma grepp, så du behöver inte lära om något när du byter. Altsaxofonen klingar en stor sext lägre än det skrivna: skrivet C5 klingar som E♭4. Tenorsaxofonen klingar en stor nona lägre (en oktav plus en stor sekund): skrivet F4 klingar som E♭3.

Altsaxofonens klingande omfång är alltså D♭3 till A♭5 (ungefär 139 till 831 Hz), och tenorsaxofonens A♭2 till E♭5 (ungefär 104 till 622 Hz). För att spela i klingande C-dur tillsammans med ett piano läser en altsaxofon i A-dur (3 kors) och en tenorsaxofon i D-dur (2 kors).

Skrivet

Klingar

Altsaxofon: skrivet C5 klingar som E♭4, en stor sext lägre.

Skrivet

Klingar

Tenorsaxofon: skrivet F4 klingar som E♭3, en stor nona lägre.

D♭3 – A♭5

Lyssna

Tenorsaxofon, skrivet C4, klingande B♭2, nära dess lägsta ton. Lyssna på det tjocka låga ljudet.
Tenorsaxofon, skrivet D5, klingande C4. Den här tonen använder oktavklaffen: den ligger i det andra registret.
Tenorsaxofon, skrivet E6, klingande D5, nära toppen av det vanliga skrivna omfånget (F6).
Samma tenorsaxofon som klättrar genom tre register: klingande B♭2, C4, D5 (skrivet C4, D5, E6).

Historia och familj

Saxofonen är ett av få vanliga instrument som man vet uppfanns av en enda person, och den har fått sitt namn efter honom: Adolphe Sax. Han föddes i Dinant i Belgien år 1814. Hans far var också instrumentmakare, och Sax studerade flöjt och klarinett vid konservatoriet i Bryssel.

Det finns flera berättelser om varför han uppfann den: för att förbättra basklarinettens ljud, efter experiment där han satte ett munstycke med rörblad på ett bleckblåsinstrument, för att förena träblåsets och bleckblåsets styrkor, eller för att göra ett klarinettliknande instrument som överblåser i oktaven. Han byggde den omkring 1840, visade den i Paris 1842 och patenterade den 1846; patentet omfattade 8 storlekar.

Den franska armén tog snart in saxofonen, och den spred sig till andra länder. Sax stred mot konkurrenter i domstol i tio år om sina patent och var fattig på äldre dagar. Konservatoriet i Paris öppnade en saxofonklass 1857, med Sax själv som lärare.

I orkestern är Bizets L’Arlésienne förmodligen ett av de första verken som använder saxofon, och Ravels Boléro har solon för tenor- och sopransaxofon. I USA blev den ett populärt soloinstrument kring första världskriget, och sedan ett av de viktigaste soloinstrumenten i swing och jazz. Stora jazzsaxofonister är bland andra Coleman Hawkins, Lester Young, Charlie Parker, Sonny Rollins och John Coltrane.

Släktingar: klarinetten använder också ett rörblad, men dess rör är en cylinder, så den överblåser en duodecima. Oboe och fagott använder två rörblad och har också koniska rör. Sax uppfann också bleckblåsinstrument som saxhornet, som spelas genom att man surrar med läpparna.

1814
Adolphe Sax föds i Dinant i Belgien.
omkr. 1840
Sax skapar saxofonen.
1842
Den 12 juni ägnar Berlioz en hel artikel i Journal des Débats åt Sax; samma år slår sig Sax ner i Paris och visar saxofonen.
1844
En bassaxofon i B♭ visas på den franska industriutställningen.
1846
Sax patenterar saxofonen i Paris; patentet omfattar 8 storlekar.
1857
Konservatoriet i Paris öppnar en saxofonklass med Sax som lärare.
1894
Sax dör i Paris.
Mitten av 1920-talet
Ett vanligt jazzband har fem saxofoner.
1928
Saxofonisten Johnny Hodges går med i Duke Ellingtons orkester.

Att komma igång och skötsel

Som första saxofon är altsaxofonen ett bra val: den är lättare att spela än sopransaxofonen, remmen bär det mesta av vikten, och den är lättare att sköta. Börja med ett vanligt munstycke och ett rörblad runt styrka 2½, och öva långtoner och ansats. Munstycke och rörblad måste passa ihop, så fråga i en musikaffär om du är osäker.

Rörbladens styrkor går oftast från 2 till 5; ett lägre nummer betyder ett tunnare rörblad. Styrka 2 och 2,5 vibrerar lätt och låter ljusare; 4 och 5 är tyngre att blåsa och låter tjockare och varmare. Rörblad nöts ut: ett håller oftast ungefär en till två veckor, och ljudet ändras när du byter till ett nytt; syntetiska rörblad (av plast) håller längre. Ett smalt munstycke med ett för mjukt rörblad kan få rörbladet att stänga mot munstycket, och ljudet kan plötsligt tystna.

Innan du sätter ihop saxofonen stryker du lite korkfett på korken i änden av halsen, där munstycket sitter, och kläm inte på halsen eller klaffarna medan du sätter ihop den.
När du har spelat tar du av rörbladet, rengör munstycket med en liten dragtrasa (var försiktig så att du inte skadar dess tunna spets) och torkar sedan insidan av halsen.
Ta av halsen, släpp ner dragtrasan genom klockan och dra ut den upptill på kroppen där halsen sitter (sopran, alt och tenor; barytonen är annorlunda).
Om en dyna är blöt lägger du rengöringspapper mellan dynan och tonhålet och trycker lätt på klaffen några gånger, flyttar sedan papperet och upprepar två eller tre gånger; dra inte ut papperet medan klaffen hålls nere.
Var 2–3:e månad sätter du en liten droppe klaffolja i båda ändarna av klaffstängerna och torkar bort överskottet; en gnisslande klaff betyder att det är dags.
Ta inte isär klaffarna själv. Om de låga tonerna blir svåra att spela kanske en dyna inte sluter tätt; låt en musikaffär kontrollera den.
Munstyckets spets är tunn och kan spricka eller få en flisa om den tappas, och det ändrar klangen.

Pianoljud: Salamander Grand Piano av Alexander Holm (CC BY 3.0).