Violin: hur den är byggd, hur den låter och hur man spelar

Möt violinen

Violinen är ett stränginstrument som spelas med stråke. Den är violinfamiljens sopran, alltså den medlem som har den ljusaste rösten.

Den har fyra strängar stämda med en ren kvint mellan varje: G3, D4, A4 och E5. När A4 är stämd till 440 Hz vibrerar de lösa strängarna ungefär 196, 293,7, 440 och 659,3 gånger per sekund. Många lärare numrerar strängarna från den tunnaste, så sträng 1 är den höga E-strängen och sträng 4 den låga G-strängen.

Violiner finns i en hel storlek som kallas 4/4 och i mindre bråkstorlekar för yngre spelare. Bråket är bara ett namn på storleken, inte den verkliga längden: en 1/2-violin är inte hälften så lång som en hel.

Familj

Stränginstrument (violinfamiljen, den ljusaste medlemmen)

Typ

Stråkinstrument (Hornbostel–Sachs 321.322-71: lådluta med hals som spelas med stråke)

Lösa strängar

G3, D4, A4, E5 (i kvinter)

Klingande omfång

G3 till A7 (flageoletter upp till D8)

Klav

Diskantklav (G-klav)

Transponering

Icke-transponerande (klingar som den skrivs)

Vanliga storlekar

4/4 hel storlek; 3/4, 1/2, 1/4, 1/8, 1/16, 1/32; även 7/8 och 1/10

Violinens delar

En violin är en ihålig låda av trä med en hals. Locket är av gran, medan botten, sargen, halsen och stallet är av lönn, så hela violinen är inte gjord av ett enda slags trä. Kroppen är ungefär 35,5 cm lång och hela instrumentet ungefär 60 cm.

Två dolda delar sitter inuti kroppen. Själen (stämpinnen) är en liten granpinne som står mellan locket och botten nära stallets diskantfot. Basbjälken är en ungefär 25 cm lång list som är limmad på lockets undersida under stallets basfot, och den ger tillbaka en del av den styvhet som försvinner när f-hålen sågas ut.

Stråken är en stång med ett band av ungefär 150 till 250 tagelstrån av hästhår, ungefär 74 cm långt. När du vrider på skruven vid froschen (den ände du håller i) spänns eller slackas taglet. Om man räknar varje liten bit har en violin ungefär 70 till 80 delar.

Vissa delar sitter inuti eller bakom instrumentet där bilden inte kan visa dem; deras nummer visar ungefär var de finns.

12345678910

1. 1
   Snäcka scroll

   Den spiralformade snidningen allra högst upp på violinen.

2. 2
   Skruvlåda och stämskruvar pegbox, tuning pegs

   Fyra skruvar, två på varje sida; när du vrider en skruv spänns eller slackas en sträng.

3. 3
   Sadel nut

   Ena änden av strängens vibrerande del; stallet är den andra änden, ungefär 32 cm bort.

4. 4
   Greppbräda fingerboard

   En bräda av ebenholts utan band; fingrarna trycker ner strängarna mot den för att göra dem kortare.

5. 5
   Lock top / belly

   En platta av gran som tar upp stallets skakningar och knuffar på luften.

6. 6
   f-hål f-holes

   Två f-formade öppningar som låter luften i kroppen resonera med luften utanför.

7. 7
   Stall bridge

   En bit av lönn som håller upp strängarna i fyra skåror och för vidare deras vibrationer till locket.

8. 8
   Själ (stämpinne) sound post

   En granpinne inuti kroppen som för kraft och vibrationer från locket till botten.

9. 9
   Stränghållare och finstämmare tailpiece, fine tuners

   Håller strängarnas ändar; finstämmarna gör mycket små stämningsändringar. Vissa violiner har dem på alla fyra strängarna, andra bara på E-strängen.

10. 10
    Hakstöd chin rest

    Skålen där käken vilar så att du kan hålla violinen stadigt.

Var ljudet kommer ifrån

Kolofonium på taglet gör det klibbigt när det står still men halt när det väl glider. Därför griper stråken tag i strängen och drar den med sig, tills strängen drar tillbaka hårdare än greppet klarar. Då glider strängen tillbaka, blir fångad igen, och det hela upprepas. Det är samma fastna-och-glida som får en gymnastiksko att gnissla mot golvet i idrottshallen.

Medan detta händer formar strängen två raka linjer med ett skarpt hörn som springer fram och tillbaka längs den. Forskare kallar det Helmholtzrörelse. Varje tur som hörnet gör är en svängning, så antalet turer per sekund är tonens frekvens: på A-strängen händer det 440 gånger per sekund, alldeles för snabbt för att se.

En sträng ensam är mycket tyst, eftersom den är tunn och knappt rör någon luft. Stallet för vibrationen vidare till locket, själen för den vidare till botten, och de här stora träplattorna knuffar på luften, ungefär som en solfjäder av papper rör mer luft än en tandpetare. Luften inne i kroppen resonerar också genom f-hålen, lite som tonen du hör när du blåser över öppningen på en flaska.

Den här luftresonansen ligger lågt i violinens omfång. I en serie mätningar låg den på ungefär 242 till 291 Hz, beroende på om själen satt i och var den satt. När själen sattes i blev kroppen styvare och resonansen steg ungefär 4 halvtoner; att göra f-hålen 20 % större höjer den ungefär 1 halvton, och 10 % mer luft inuti sänker den ungefär 1 halvton.

Tonhöjden beror på längd, spänning och vikt: hårdare spända och kortare strängar låter högre, tyngre strängar låter lägre. När du trycker ner ett finger mot greppbrädan blir den vibrerande delen kortare, så tonen går upp. Det skarpa hörnet i Helmholtzrörelsen skapar alla heltaliga övertoner, utom de få som har en stilla punkt (en nod) precis där stråken nuddar strängen.

Prova: håll en linjal platt mot kanten av ett bord och knäpp på den del som sticker ut. Skjut in mer av den på bordet och knäpp igen. Ju kortare den fria delen är, desto högre surr, precis som när ett finger gör en violinsträng kortare.

Så spelar man

Låt käken vila på hakstödet och håll violinen vågrätt mot golvet. Vänster hand formar ett avslappnat C runt halsen, med vänster armbåge under mitten av violinen. När du sitter använder du framkanten av en stadig stol med vänster fot lite framför; när du står har du fötterna axelbrett isär.

När du håller stråken möts höger tumme och långfinger och bildar en avslappnad oval, och de andra fingrarna är mjukt böjda. En nedstråke drar från froschen mot spetsen och hör ofta ihop med betonade slag; en uppstråke skjuter från spetsen tillbaka mot froschen och hör ofta ihop med obetonade slag.

Tre saker formar tonen: stråkens hastighet, stråkens tryck och hur nära stallet du spelar. Nära stallet blir ljudet starkast och behöver lite mer tryck; närmare greppbrädan blir det svagare. Mer tryck ger fler höga övertoner och gör ljudet ljusare.

Vänsterhandens fingrar ändrar tonhöjden på varje sträng, och när du går över till en annan sträng kommer du till ett annat register. Andra effekter är détaché (en ton per stråkdrag), bindningar (flera toner i ett stråkdrag), tremolo (mycket snabba drag vid spetsen), flageoletter (ett svagt, flöjtliknande ljud), sul ponticello (glasartat, nära stallet), sul tasto (dämpat och flöjtlikt, över greppbrädan) och col legno (att slå med stråkens trästång).

• Arco (med stråke)Stråken håller strängen vibrerande, så tonen varar lika länge som stråkdraget.
• PizzicatoKnäpp strängen med fingertoppens mjuka del: en tydlig början som snabbt klingar av.
• SpiccatoStråken faller ner på strängen, rör sig en liten bit och studsar upp, så att tonerna blir korta och lätta.
• VibratoEtt finger på vänster hand gungar lite på strängen, så att tonhöjden svajar mjukt. Det här A4 spelas med stråke och vibrato.

Omfång och notskrift

Violinmusik skrivs i diskantklav. Violinen är inte ett transponerande instrument, så den skrivna tonen och den klingande tonen är densamma: ett skrivet A4 klingar som A4, 440 Hz.

Den lägsta tonen är den lösa G-strängen, G3. Därifrån når violinen ungefär fyra oktaver, och professionella spelare går upp till A7; flageoletter kan nå D8. G3 till G7 är precis fyra oktaver, så A7 är en helton till.

Varje sträng har sitt eget område. G-strängen spelar oftast G3 till C5, D-strängen D4 till G5, A-strängen A4 till D6 och E-strängen E5 till A7, och skickliga spelare kan gå ännu högre på var och en av dem.

Lyssna

• Den lägsta strängen, G3Den lösa G-strängen: lyssna efter den mörka, fylliga klangen i violinens lägsta ton.
• A4, den lösa A-strängenA4 är den lösa A-strängen, stämd till 440 Hz.
• E5, den översta strängenDen lösa E-strängen: lyssna efter dess blanka, lite metalliska skärpa.
• Höga A6Två oktaver över A4, så den vibrerar fyra gånger så snabbt. Jämför med A4 som spelas strax före.
• G3 med stråke och knäpptSamma ton två gånger: den med stråke fortsätter, den knäppta klingar av av sig själv.

Historia och släktingar

Violinen växte fram ur tidigare stråkinstrument som medeltida fidlor, rebeck och lira da braccio, och den utvecklades ur viola da braccio. Den fick sin form i norra Italien i mitten av 1500-talet, i städer som Milano, Brescia, Cremona och Venedig.

Andrea Amati från Cremona anses ha byggt de första instrumenten i violinfamiljen. Han bestämde f-hålen, snäckan och de fyra strängarna, och han byggde sina instrument på en inre form. Den äldsta daterade violinen byggde han 1564 för den franske kungen Karl IX:s hov; den finns på Ashmolean Museum i Oxford.

Senare berömda byggare var bland andra Nicolò Amati (1596–1684) och Antonio Stradivari (1644–1737). Stradivari provade en längre modell på 1690-talet och använde sedan från omkring 1700 en kortare och bredare modell, ”grand pattern”; många skribenter kallar de ungefär tjugo år som följde för hans gyllene period. Han sägs ha byggt omkring 1 000 instrument, varav ungefär 600 finns kvar. Giuseppe Guarneri del Gesù (1698–1744) och Jacob Stainer (1621–1683) var också berömda byggare.

På 1800-talet krävde stora konsertsalar och virtuosa spelare mer kraft. Byggarna gjorde stallet högre, själen och basbjälken tjockare, kroppen plattare och lutade halsen bakåt, vilket gav ett starkare och ljusare ljud. François Tourte (1747–1835) förbättrade stråken: den blev längre och starkare, med mer spänning, så att spelarna kunde använda kraftfullare drag. I början av 1800-talet bestämde han sig för en stång som böjer sig in mot taglet, och den blev standardstråken i violinfamiljen.

Violinens släktingar är altfiolen (viola, strängar C, G, D, A), cellon (C2, G2, D3, A3, en oktav under altfiolen, spelas stående på golvet) och kontrabasen. Kontrabasen stäms i kvarter, E1, A1, D2, G2, och skrivs en oktav högre än den klingar.

1. ca 1520–1550
   Violinen får sin form i norra Italien.
2. 1564
   Andrea Amati bygger den äldsta daterade violinen som finns kvar.
3. ca 1700
   Stradivari börjar med sin ”grand pattern”; ungefär tjugo gyllene år följer.
4. Tidigt 1800-tal
   Tourtes stråke, som böjer sig in mot taglet, blir standard.
5. ca 1820
   Louis Spohr uppfinner hakstödet.
6. 1800-talet
   Högre stall och en bakåtlutad hals ger ett starkare, ljusare ljud; vibrato blir vanligt.
7. 1900-talet
   E-strängen byts från tarm till stål.

Att komma igång och skötsel

För att kontrollera storleken håller du violinen under hakan och sträcker ut vänster hand till snäckan: handen ska bekvämt kunna omsluta snäckan utan att du behöver sträcka dig. Yamaha anger kroppslängder på ungefär 14 tum för 4/4, 13 för 3/4, 12 för 1/2, 11 för 1/4, 10 för 1/8, 9 för 1/16 och 8 för 1/32.

Innan du spelar vrider du på skruven i änden av froschen för att ställa in taglets spänning, och sedan stryker du kolofonium jämnt längs hela taglet; första gången behövs mer. Stäm alla fyra strängarna först. Vanliga nybörjarproblem är att klämma violinen för hårt, att trycka för mycket med käken, nacken eller ryggen, och att använda så mycket kolofonium att ljudet blir skrikigt.

Violinens trädelar hålls ihop med lim, så plötsliga ändringar i värme eller luftfuktighet kan få en fog att släppa eller strängarna att gå ur stämning. Håll violinen borta från direkt solljus, extrem värme, kyla, torka, fukt, damm och kraftiga skakningar, och lämna den inte länge i en bil.

• Slacka alltid taglet innan du lägger tillbaka stråken i lådan; det hjälper stråken att hålla längre.
• Torka av violinen med en mjuk, torr duk; använd aldrig bensen, alkohol eller thinner, och spraya ingenting nära den, eftersom det skadar lacken.
• På sommaren och vintern väntar du tills violinen har vant sig vid rumstemperaturen innan du spelar.
• Byt kolofonium minst en gång om året, innan det torkar och blir dammigt i stället för klibbigt, och byt strängar med några månaders mellanrum.
• Byt en sträng i taget. Om du tar bort alla fyra kan stallet ramla och stränghållaren lossna.
• När du vrider på en stämskruv trycker du samtidigt in den ordentligt mot skruvlådan.
• Kontrollera efter stämningen att stallets sida mot stränghållaren står i rät vinkel mot locket. Om det lutar ställer du violinen på ett stadigt underlag, slackar strängarna lite och rätar försiktigt upp stallet med båda händerna, så att varje sträng ligger kvar i sin skåra.
• Håll ansiktet borta från violinen när du stämmer eller byter strängar; en sträng som brister kan skada ögonen eller ansiktet.

Utforska mer

• StränginstrumentEn sträng ger ljud när den vibrerar. Lär dig hur violinfamiljen, gitarrer och harpor fungerar och varför tonen ändras när man trycker ner en sträng.
• CelloViolinfamiljens låga, varma röst: hur stråken får en sträng att sjunga, hur du sitter med den och strängarna C G D A.
• Akustisk gitarrKlassisk gitarr med nylonsträngar och westerngitarr med stålsträngar: delar, var ljudet kommer ifrån, spel, skillnader.
• ElgitarrEn elgitarr gör strängarnas vibrationer till elektricitet för en förstärkare. Så fungerar pickuper och distorsion.
• ElbasGitarrfamiljens lägsta medlem: hur pickuperna fungerar, hur du knäpper och greppar, omfånget och historien.
• UkuleleEn liten fyrsträngad gitarr från Madeira och Hawaii: delarna, varför G-strängen är högre än C och ditt första ackord.