Elgitarr: så är den byggd, så låter den, så spelar du

Möt elgitarren

Elgitarren är ett knäppinstrument: du knäpper på en sträng med ett plektrum eller ett finger och den vibrerar. Skillnaden är att vibrationen görs om till en elektrisk ström, och att en separat förstärkare (en förstärkare plus en högtalare) skapar ljudet. De första elgitarrerna var ihåliga, precis som akustiska gitarrer. I dag har den vanligaste typen en solid kropp, eftersom ljudet kommer från pickuperna och förstärkaren och inte från en ihålig kropp som resonerar.

Det finns också halvakustiska och ihåliga elgitarrer. Kroppen är ihålig, ibland med ett massivt träblock i mitten som håller pickuper och stall. De låter varmare, men utan förstärkare är de ändå inte tillräckligt starka. En annan släkting är lap steel-gitarren (eller hawaiigitarren), som ligger platt och spelas med en slide, och det är där elgitarrens historia börjar.

Det ursprungliga Hornbostel–Sachs-systemet från 1914 för att sortera instrument hade inga elektriska instrument; MIMO-revisionen 2011 lade till elektrofoner och placerade elgitarren i grupp 513, elektroakustiska kordofoner. Till formen hör den ändå till vanliga gitarrer i grupp 321.322, lådlutor med hals.

Familj

Stränginstrument (knäppt, elektriskt förstärkt)

Klassificering

Elektroakustisk kordofon, 513 (till formen samma som en gitarr, 321.322)

Klingande omfång

E2 till D6 (22 band) eller E6 (24 band), uträknat från antalet band

Klav

Diskantklav

Transponering

Låter en oktav lägre än det står

Vanlig uppsättning

6 strängar, lösa strängar E2–A2–D3–G3–B3 (H3)–E4; oftast 21, 22 eller 24 band

Elgitarrens delar

Från huvudet till slutet gör varje del ett av två jobb: den bestämmer hur lång och hur hårt spänd den vibrerande strängen är, eller den gör vibrationen till elektricitet. Varje sträng är spänd mellan sadeln och stallet, och avståndet mellan dem bestämmer den lösa strängens tonhöjd. Kroppen är oftast en eller flera bitar massivt trä, oftast al, ask, lönn eller mahogny.

Måtten skiljer sig mellan modeller. En Fender Player II Stratocaster har 25,5 tums (648 mm) skalängd och 22 band; en Gibson Les Paul Standard 60s har 24,75 tums (628,65 mm) skalängd och 22 band; en Ibanez RG550 har 24 band. På vissa gitarrer, som Telecaster, är halsen fastskruvad i kroppen, vilket håller nere kostnaderna och gör reparationer enklare.

En kabel kopplas in i gitarrens utgång och går till en effektpedal eller en förstärkare.

12345678910

1. 1
   Huvud headstock

   Halsens ände, där stämmekanikerna sitter.

2. 2
   Stämmekaniker tuning machines / tuners

   När du vrider på en lindas strängen runt en tapp; hårdare spänd betyder högre. Bra stämmekaniker glider inte när du släpper, och vissa låser fast strängen.

3. 3
   Sadel nut

   En liten list med spår som håller strängarna, ofta av hård plast, ben eller ett syntetiskt material. Elgitarrister bendar mycket, så den måste vara hal, annars fastnar strängen och blir ostämd.

4. 4
   Hals och greppbräda neck / fingerboard (fretboard)

   Där greppandens fingrar trycker ner strängarna. När du trycker blir den vibrerande delen kortare, så tonen går upp.

5. 5
   Band frets

   Metallband som sitter i greppbrädan och bestämmer tonhöjden när du trycker ner en sträng. Deras placering skärs ut med precision av datorstyrda verktyg.

6. 6
   Kropp body

   Oftast massivt trä. På en gitarr med solid kropp beror ljudet inte på att kroppen resonerar.

7. 7
   Pickuper pickups

   En magnet lindad med tunn koppartråd. När en sträng vibrerar ovanför den skickar pickupen ut en elektrisk signal.

8. 8
   Pickupväljare pickup selector switch

   Väljer vilka pickuper du hör. En Stratocaster har 5 lägen: en pickup eller två tillsammans.

9. 9
   Volym- och tonkontroller volume / tone controls

   Rattar som ställer in volymen och klangen.

10. 10
    Stall bridge / tremolo (vibrato) bridge

    Håller strängarnas andra ände. Ett tremolostall är rörligt, så en tremolospak kan ändra strängspänningen och tonhöjden.

Var ljudet kommer ifrån

Knäpp på en sträng så svänger den fram och tillbaka. Dess tonhöjd beror på tre saker: längd, spänning och vikt. Tryck ner den mot ett band så blir den kortare och låter högre; vrid på stämmekaniken för att spänna den så låter den också högre. Med samma längd och spänning låter en tyngre sträng lägre, precis som ett utspänt gummiband låter högre ju hårdare du drar i det.

Banden följer en regel där man skär bort ungefär 1/18 av den strängläng som är kvar. Varje band höjer tonen med ungefär 98,9 cent, mycket nära en liksvävande halvton på 100 cent, och därför kommer banden tätare ju högre upp du kommer, som en trappa där stegen hela tiden blir smalare. Strängar bredvid varandra ligger en ren kvart ifrån varandra, utom tredje strängen (G3) och andra strängen (B3, alltså H3), som ligger en stor ters ifrån varandra.

En elgitarrs stålsträngar dras till magneter. En pickup är en magnet lindad med en spole av tunn tråd. När en stålsträng vibrerar nära magneten ändrar den det magnetiska flödet genom spolen, och enligt Faradays lag ger det en växlande spänning. En cykeldynamo fungerar på samma sätt: rör en magnet och en spole i förhållande till varandra så får du elektricitet.

Den elektriska signalen går sedan till förstärkaren. Förförstärkaren höjer pickupens signal till linjenivå, vilket är bra för att forma klangen och lägga till effekter; slutstegets mastervolym bestämmer hur starkt högtalaren spelar. Tänk dig att man först gör en viskning tydlig och sedan räcker den till en megafon.

En sträng svänger inte bara som en enda bit; den vibrerar samtidigt också i två, tre, fyra delar och fler. Det är dess övertoner (deltoner), och var och en har punkter som nästan inte rör sig, så kallade noder. Om en pickup sitter precis under en nod för en överton dämpas den övertonen, och knäpppunkten fungerar på samma sätt, så att knäppa nära stallet låter ljusare och längre därifrån låter varmare. Det är som ett hopprep: ställena i händerna på dem som håller repet rör sig knappt, medan mitten svänger stort.

Därför ändrar pickupens placering ljudet: på en gitarr med två humbuckers är stallpickupen oftast ljusare och mer slagkraftig, och halspickupen varmare och mjukare.

En singlecoil-pickup är en spole runt en magnet: ljus och klar, men den fångar lätt upp brum från elnätet (60 Hz på platser som Taiwan och USA). En humbucker har två spolar lindade åt motsatta håll med motsatt magnetisk polaritet, så yttre störningar dyker upp i de två spolarna ungefär lika starkt men motsatt och tar ut varandra. Det är som när två personer trycker på en dörr från var sitt håll: den rör sig inte.

Det finns andra sorters pickuper också. En P-90 är en singlecoil med bredare spolstomme: aggressivare, med högre utsignal och mindre brum. Keramiska magneter låter ljust och kraftfullt, medan alnico låter varmare och mer vintage. De flesta pickuper är passiva och behöver ingen ström; aktiva pickuper drivs av ett batteri i gitarren och ger en starkare signal, och en coil split-omkopplare stänger av den ena spolen i en humbucker så att den fungerar som en singlecoil.

En förstärkare kan bara förstärka så mycket. Driv den förbi gränsen så klipps vågens toppar av, och det är distorsion. En rörförstärkare rundar av topparna gradvis, medan en transistorförstärkare hugger av dem platt vid sin matningsspänning, vilket låter hårdare. Distorsion lägger till massor av övertoner, så ljudet blir tjockare, och gainratten på en förstärkare styr hur mycket distorsion du får: som när du häller vatten i en kopp som är för liten, och det som går över kanten rinner bort.

Eftersom ljudet är elektricitet kan det gå genom effektpedaler före förstärkaren. En kompressor sänker de starka partierna; chorus får en stämma att låta som två spelare; delay ger ekon som du kan höra var för sig, medan reverb använder kopior som ligger för tätt för att skiljas åt, som när man sjunger i ett badrum. En vanlig ordning är distorsion först, chorus och delay i mitten och reverb sist, men det finns ingen absolut regel.

Prova: spänn ett gummiband runt en öppen låda. Knäpp på det precis på mitten och sedan nära ena änden. Nära änden låter det skarpare och ljusare, av samma skäl som en elgitarr låter ljusare när du knäpper nära stallet.

Så spelar du

De flesta spelar med plektrum. Håll det mellan tummen och sidan av pekfingret, med pekfingret riktat mot spetsen utan att sticka ut. Håll stadigt men inte för hårt: för hårt och handen krampar, för löst och plektrumet vickar eller flyger till och med iväg. Låt mer av plektrumet sticka ut för ackordspel och mindre för precisa enskilda toner.

Stäm innan du spelar. I standardstämning är de sex strängarna E, A, D, G, H, E från låg till hög, och nästan alla ackord och tekniker du lär dig i början använder den. Den andra handen trycker ner strängarna precis bakom ett band: strängen blir kortare, och varje band närmare kroppen höjer tonen en halvton.

Några tekniker får tonerna att sjunga. När du bendar trycker du en sträng uppåt eller drar den nedåt; åt båda hållen går tonhöjden upp, eftersom strängen blir hårdare spänd, och det är lättare att benda på en elgitarr än på en akustisk. Vibrato är en pytteliten bend, ungefär en kvartston, som görs om och om igen, som darrningen i en sångares långa ton; den ger längre klang och mer uttryck.

En hammer-on är när ett greppfinger slår ner strängen mot ett band som en liten hammare så att en ton ljuder; en pull-off är när fingret knäpper till strängen när det släpper och går till en ny tonhöjd. Båda ändrar tonen med bara greppanden, och de används ofta tillsammans. När du gör en slide spelar du en ton och glider med fingret längs samma sträng till ett annat band, eller så har du en slide av metall på ett finger.

Den knäppande handen kan också ändra ljudet. Vid palm muting lägger du handflatans kant på strängarna nära stallet så att tonerna blir korta och hackiga (staccato). Om gitarren har ett tremolostall sjunker och stiger tonhöjden när du trycker på eller drar i spaken, och ett dubbellåsande tremolo kan ändra tonhöjden mycket och ändå komma tillbaka till rätt stämning.

• Lös strängKnäpp på den tjockaste strängen utan att trycka ner något: E2, den lägsta tonen i standardstämning.
• Från en sträng till nästaDen lösa sjätte strängen E2, sedan den lösa femte strängen A2: strängar bredvid varandra ligger en ren kvart ifrån varandra.
• Tryck ner ett bandPå samma första sträng: lösa E4, sedan ger 17:e bandet A5, 17 halvtoner högre.

Omfång och notskrift

Gitarrister läser diskantklav. Men gitarrnoter har en liten hemlighet: tonerna på papperet låter en oktav lägre. Vissa noter har en liten 8:a under diskantklaven som påminnelse; många noter utelämnar den, men ljudet är ändå en oktav lägre.

Den lösa sjätte strängen skrivs till exempel som E3, E:et under ettstrukna c, som sitter under den tredje hjälplinjen under notsystemet. Det du faktiskt hör är E2, ungefär 82,4 svängningar per sekund (uträknat från A2 = 110 Hz). De sex lösa strängarna låter E2, A2, D3, G3, B3 (H3) och E4.

Hur högt du kan komma beror på banden. Den första strängen, E4, går upp en halvton per band, så 22 band når D6 och 24 band når E6 (uträknat från antalet band). Flageoletter och bendningar kan nå ännu högre.

Gitarrnoter har ofta också tabulatur: sex linjer som står för gitarrens sex strängar.

Lyssna

• Lägsta strängen E2Direkt från pickupen, utan förstärkare och utan effekter. Det här är strängens råa ljud innan förstärkaren formar det.
• Femte strängen A2Stämd till 110 svängningar per sekund. Jämför med E2: en ren kvart högre.
• Tredje strängen G3Gitarrens mitt. Härifrån till nästa sträng uppåt är det en stor ters i stället för en kvart.
• Högsta lösa strängen E4Två oktaver över den lägsta strängen. Lyssna på hur tunn och ljus den är.
• Högt upp på halsen: A5Första strängen vid 17:e bandet. Strängen är kort, så tonen är hög och tonar snabbt bort.

Historia och släktingar

På 1920-talet ville George Beauchamp, som spelade steelgitarr i Los Angeles, ha ett starkare stränginstrument. År 1931 byggde han, med hjälp av Adolph Rickenbacker, den första riktiga elgitarren, och samma år startade de två ett företag som hette Ro-Pat-In och som snart bytte namn till Electro String. På grund av formen fick gitarren smeknamnet Frying Pan (stekpannan).

Harry Watson snidade prototypen i trä på några timmar; produktionsversionen var gjuten i aluminium. Patentet söktes 1934 och beviljades först 1937, och patentverket kunde först inte bestämma sig för om det var en elektrisk apparat eller ett musikinstrument.

Gibson kom med sin första elektromagnetiska pickup 1935 och satte den på ES-150 år 1936. Jazzgitarristen Charlie Christian gjorde den berömd: med förstärkning kunde gitarrister kliva fram som solister.

Les Paul byggde en elgitarr med solid kropp 1941 och tog med idén till Gibson 1945. År 1950 lanserade Fender Esquire och Broadcaster (som döptes om till Telecaster 1951), som brukar räknas som de första massproducerade elgitarrerna med solid kropp. År 1951 protesterade Gretsch mot namnet Broadcaster, och i början av det året kallades gitarrerna Nocaster.

Gibsons första gitarr med solid kropp, Les Paul, kom 1952, och 1954 lanserade Fender Stratocaster med tre pickuper. För att bli av med brummet uppfann Seth Lover på Gibson humbuckern, som först användes på ES-175 i februari 1957. På 1960-talet började tillverkarna bygga in effekter som tremolo, wah-wah och distorsion i förförstärkaren.

Elgitarren har många släktingar. I samma grupp 513 finns elfiolen och elpianon som Neo-Bechstein och Yamaha Electric Grand. Fender Precision Bass, som lanserades 1951, var den första elbasen som blev en kommersiell framgång.

1. 1931
   George Beauchamp och Adolph Rickenbacker bygger Frying Pan
2. 1935
   Gibsons första elektromagnetiska pickup
3. 1936
   Gibson sätter pickupen på ES-150
4. 1937
   Beauchamps patent beviljas (sökt 1934)
5. 1941
   Les Paul bygger en elgitarr med solid kropp
6. 1946
   Gibson lanserar singlecoil-pickupen P-90
7. 1950
   Fender Esquire och Broadcaster (döps om till Telecaster 1951)
8. 1951
   Fender Precision Bass, den första elbasen som blev en kommersiell framgång
9. 1952
   Gibson Les Paul, Gibsons första gitarr med solid kropp
10. 1954
    Fender Stratocaster, med tre pickuper
11. 1957
    Humbuckern dyker först upp på Gibson ES-175 (patent beviljat 1959)
12. 1977
    Stratocasterns omkopplare går från 3 till 5 lägen

Kom igång och skötsel

Din första elgitarr ska kännas bekväm och vara lätt att spela på; annars kanske du inte vill öva. Sätt dig med den: greppanden ska nå bortre änden av greppbrädan. Gör den inte det, välj en kortare skalängd, som också har lägre strängspänning och är lättare att trycka ner. Det vanligaste problemet på en ny gitarr är för hög stränghöjd, och det är bäst att låta en kunnig gitarrtekniker justera den.

En elgitarr behöver verkligen en förstärkare. Ett nybörjarpaket innehåller ofta gitarr, stämapparat, axelband, kabel, gigbag, plektrum och en liten övningsförstärkare, och många övningsförstärkare har hörlursuttag så att du kan öva tyst.

Om du torkar av strängarna efter varje övningspass håller de längre, och regelbunden rengöring hindrar svett, damm och fett från att förstöra utseende och känsla. Gitarrer trivs med ungefär 45–55 % luftfuktighet och ungefär 18–24 °C; plötsliga ändringar kan få träet att slå sig eller spricka och orsaka bandsurr. Om en gitarr har legat i en bil, öppna inte fodralet direkt i ett luftkonditionerat rum.

Trä sväller och krymper med årstiderna, så stränghöjden behöver ofta justeras när årstiden skiftar, och om du byter till en annan strängtjocklek behöver halsstaven inuti halsen oftast justeras. Om du inte känner dig säker på att göra de här justeringarna, lämna dem till en kunnig tekniker; Fender föreslår en kontroll ungefär var 6:e månad. Det finns inget fast schema för nya strängar: byt dem när de är slitna, rostiga eller smutsiga, eller inte längre låter ljust.

• Hör du brum genom förstärkaren? Singlecoil-pickuper fångar lätt upp brum från elnätet; humbuckers minskar det kraftigt.
• Ett surrande ljud när du trycker ner en ton kan betyda att stränghöjden är för låg, eller att temperaturen och luftfuktigheten ändrades för snabbt.
• Ostämd efter en bendning? Sadeln kanske inte är tillräckligt hal, så strängen fastnar.
• Strängar: i allmänhet är tunnare strängar lättare att trycka ner och benda och låter ljusare, men går lättare av; tjockare strängar ger mer volym och längre klang.
• Plektrum: tunna plektrum passar oftast för ackordspel; tjockare plektrum passar för kompspel och solospel på elgitarr.
• Håll plektrumet stadigt men inte för hårt: för hårt kan ge kramp, för löst och det vickar eller flyger till och med ur handen.
• Om stränghöjden är för hög, eller om halsen är för mycket böjd, sitter strängarna långt från greppbrädan och är svåra att trycka ner.
• Fender påpekar att när en gitarr kommer från ett varmt ställe in i ett kallt rum krymper träet när det svalnar, och tonhöjden kan sjunka märkbart: stäm igen.

Utforska mer

• StränginstrumentEn sträng ger ljud när den vibrerar. Lär dig hur violinfamiljen, gitarrer och harpor fungerar och varför tonen ändras när man trycker ner en sträng.
• ViolinViolinen: strängarna G D A E, hur stråke och kolofonium får strängen att sjunga, hur man spelar och omfånget från G3.
• CelloViolinfamiljens låga, varma röst: hur stråken får en sträng att sjunga, hur du sitter med den och strängarna C G D A.
• Akustisk gitarrKlassisk gitarr med nylonsträngar och westerngitarr med stålsträngar: delar, var ljudet kommer ifrån, spel, skillnader.
• ElbasGitarrfamiljens lägsta medlem: hur pickuperna fungerar, hur du knäpper och greppar, omfånget och historien.
• UkuleleEn liten fyrsträngad gitarr från Madeira och Hawaii: delarna, varför G-strängen är högre än C och ditt första ackord.