Trumset: delar, hur det låter och hur man spelar

Trumsetet är hjärtslaget i rock, pop, jazz och många andra stilar. En person spelar det med två händer och två fötter, och varje arm och ben har sin egen uppgift. Här ser du vad varje del gör, hur trummor och cymbaler ger sitt ljud och hur du börjar spela.

Granskad 9 oktober 2026

I den här lektionen

Möt trumsetet

Trumsetet kallas på engelska drum kit, drum set eller trap set. Det är ”ett litet blandat slagverksbatteri som spelas av en enda musiker”: några trummor och några cymbaler, som alla spelas av en person. Det håller takten i rock, pop, jazz och många andra stilar.

Namnet trap set kommer från de tidiga åren. Trummisar använde alla möjliga manicker, så kallade contraptions, för att göra ljudeffekter, och ordet förkortades till traps.

Det finns ingen fast uppställning. Yamaha skriver att om man måste säga vad ett grundset är, så är det ett femdelat set: en bastrumma, en virveltrumma och tre pukor om man räknar med golvpukan, med en ride, en crash och en hi-hat som cymbaler. Vissa spelare lägger till en andra bastrumma, fler pukor eller små extrasaker som ett träblock.

I Hornbostel–Sachs-systemet, som forskare använder för att sortera instrument, är trummor membranofoner: ett spänt skinn vibrerar. Cymbaler är idiofoner: hela instrumentet vibrerar. Ett trumset räknas alltså som en blandning av båda. Kul att veta: en cymbal som hänger och slås på utifrån sorteras i samma grupp som en klocka.

Familj: Slagverk
Klassificering: En sammansättning av membranofoner och idiofoner (Hornbostel–Sachs 211.212.11--111.242.121, MIMO-revisionen)
Klingande omfång: Inget fast omfång: de flesta delar har ingen tydlig tonhöjd
Klav: Neutral klav (slagverksklav): två korta lodräta streck
Transponering: Inte ett transponerande instrument
Storlekar (ett exempel): Yamaha Stage Custom Birch, femdelat: 22" bastrumma, 14" virveltrumma, 10" och 12" pukor, 16" golvpuka

Trumsetets delar

Trummorna i ett set är i grunden gjorda av trä. Bara virveltrumman görs i många material, till exempel trä eller metall, så att spelarna kan välja. Trumskinn var förr djurhud, men i dag är de flesta en tunn plastfilm.

Cymbaler är av brons, en blandning av koppar och tenn, ibland med lite silver. SABIAN gör till exempel B20 av 80 % koppar och 20 % tenn plus en aning silver. Den vanliga uppställningen går från små och höga till vänster om trummisen till stora och låga till höger. Det enda undantaget är den största trumman av alla, bastrumman vid trummisens fötter.

Vissa delar sitter inuti eller bakom instrumentet där bilden inte kan visa dem; deras nummer visar ungefär var de finns.

Så uppstår ljudet

En stock slår på det spända trumskinnet, och skinnet rör sig upp och ner och knuffar luften till ljud. Det fungerar lite som ett gummiband: ju hårdare du spänner det, desto högre ljud. Och ju större trumma, desto lägre ljud.

Men ett trumskinn vibrerar inte lika prydligt som en sträng. Det vibrerar i många former samtidigt, och deras frekvenser är inte heltalsmultiplar av den lägsta; den andra formen hos ett idealt trumskinn har ungefär 1,59 gånger den förstas frekvens. Det är som en folkmassa där alla nynnar på olika toner: du kan höra om massan låter ljust eller mörkt, men du kan inte sjunga tillbaka en tydlig ton. Därför har trummor ingen tydlig tonhöjd, även om de ändå låter högre eller lägre.

De flesta trummor i ett set har två skinn med luft instängd mellan dem. Slår du på det övre skinnet trycker det ihop luften, luften knuffar det undre skinnet, och knuffen går fram och tillbaka tills den dör ut. Tänk dig två studsmattor som sitter ihop med en luftkudde: hoppar du på den ena rör sig den andra också. Därför kommer de två skinnens rörelser i par, ibland åt samma håll och ibland åt motsatta håll.

Virveltrummans hemlighet sitter undertill. När du slår på det övre skinnet skakar det undre skinnet och slår hela tiden mot setingen som ligger tryckt mot det, och det ger ett ljust rassel. Lyfter du bort setingen låter trumman helt annorlunda. I ett experiment hos Yamaha gjorde snöre, gummiband och cellofan nästan ingenting, medan fiskelina kom närmast riktig seting, eftersom setingen behöver en viss tyngd och fjädring.

Trumkroppen fungerar som en högtalarlåda som ringer med skinnen. En stor eller djup kropp låter tjockt och fylligt; en liten eller grund låter ljust och lätt. Kroppen har också ett litet lufthål. Utan det blir ljudet kvävt, och på en bastrumma mildrar det också den rekyl som foten känner när skinnet buktar ut och fjädrar tillbaka.

Bastrumman är ett kraftfullt instrument: i ett experiment gav en orkesterbastrumma upp till 20 watt ljudeffekt när den var som starkast, mer än något annat instrument i orkestern. När den slås väldigt hårt spänns skinnet hårdare för ett ögonblick, så ljudet börjar ungefär 10 % högre, nästan en helton, och glider sedan ner när vibrationen blir mindre.

En cymbal är en tunn metallplatta, och när den slås vibrerar hela plattan på många sätt samtidigt. De här vibrationerna är inte heller heltalsmultiplar, så en cymbal har ingen tydlig tonhöjd. Forskare skakade cymbaler med en maskin på en enda frekvens och tryckte sakta på hårdare. Vibrationen gick från regelbunden till allt rörigare tills den blev kaotisk, och det kaoset lät ungefär som en cymbal som slås hårt med en klubba. Tunna cymbaler når det här läget lätt, och forskarna säger att det ger crashen dess skimrande ljud.

Prova: spänn plastfolie över en skål och håll den på plats med ett gummiband. Knacka på den med en ätpinne. Gör sedan folien hårdare eller lösare spänd och lyssna: går ljudet upp eller ner? Lägg några riskorn ovanpå och knacka igen; de hoppande riskornen visar hur skinnet vibrerar.

Så spelar man

Ställ in pallen så att din högra fot hamnar rakt framför bastrumman när du sitter. Slappna av, sitt inte för långt bak, och håll tyngden mitt på sitsen. Höger fot sitter på bastrumspedalen och vänster fot på hi-hatpedalen. De flesta trummisar korsar händerna: höger hand på hi-haten, vänster hand på virveltrumman. Vänsterhänta kan låta bli att korsa och spela hi-hat med vänster hand och virvel med höger.

Håll stocken mellan ungefär en fjärdedel och en tredjedel upp från änden; varje stock har en balanspunkt där den studsar lättast. Nyp den mellan tumtoppen och pekfingrets första led, och låt de andra tre fingrarna vila lätt. Håll stocken i linje med underarmen. Att hålla båda stockarna på samma sätt kallas matched grip; det traditionella greppet (traditional grip) är svårare.

Att slå på en trumma är som att studsa en basketboll: du trycker ner den och låter den komma upp av sig själv. Det här är studsslaget (rebound), ett av de viktigaste sätten att spela utan spänning. Yamaha skriver att det rätta inte är att klämma hela tiden utan att ta i bara i ögonblicket när du träffar, och det är också därför även proffs ibland tappar en stock. Innan du börjar håller du stockarna i ett upp-och-nervänt V med spetsarna 2–3 cm ovanför skinnets mitt, inte vilande på det, annars låter det innan du har börjat.

För fötterna finns två huvudstilar. Heel-up betyder att du lyfter hälen och trycker med hela benet: lätt att hålla starkt, svårt att spela svagt. Heel-down betyder att du har hälen nere och använder fotleden: lätt att spela svagt, svårt att hålla starkt.

Spela ridecymbalen med stockens spets och crashen med dess axel, delen där stocken blir tjockare. Virveltrumman har många ljud: att slå på fälgen och skinnet samtidigt är en öppen rimshot. För en stängd rimshot (cross-stick), som används i bossa nova och andra stilar, nyper du stocken mellan tummen och pekfingret och slår på fälgen med greppänden. Jazz och ballader använder ofta vispar i stället för stockar, och de är mycket tystare.

Trummisar övar rudiments, de grundläggande slagmönstren. Percussive Arts Society (PAS) listar 40 internationella rudiments i fyra grupper: virvlar (rolls), paradiddles, flams och drags. PAS föreslår att man övar långsamt, sedan snabbt och sedan långsamt igen.

Höger hand spelar åttondelar på hi-haten, vänster hand slår på virveltrumman på slag 2 och 4, höger fot sparkar på slag 1 och 3. Ett av de enklaste kompen.
Hi-hattonerna är dubbelt så täta, sextondelar, så kompet känns mer upptaget.
När cymbalerna är ihoptryckta blir ljudet kort och tätt; öppnar du dem ringer det längre och starkare.
Samma komp med höger hand på ridecymbalen: varje slag hörs tydligt och för sig.
Mycket svaga slag på virveltrumman mellan de vanliga slagen. I trumnoter visas de med parentes runt nothuvudet.
I slutet av en del stannar kompet och trummisen rullar från virveltrumman till den höga pukan till golvpukan, och landar sedan på en crash tillsammans med bastrumman.

Så läser man trumnoter

De flesta delar i ett trumset har ingen tydlig tonhöjd, så det finns ingen skriven tonhöjd att räkna om till en klingande. Trumsetet är inte ett transponerande instrument och har inget omfång i vanlig mening. Trumnoter skrivs oftast med en neutral klav, två korta lodräta streck, som visar att varje linje eller mellanrum står för ett instrument, inte för en tonhöjd.

Trummor har runda, ifyllda nothuvuden (●) och cymbaler ett ×-huvud, båda med skaft. Det finns ingen fast regel för vilket instrument som hamnar på vilken linje; Yamaha påpekar att alla som skriver gör lite olika. Därför har trumstämmor oftast en förklaring. Percussive Arts Society gav ut Norman Weinbergs Guide to Standardized Drumset Notation för att hjälpa folk att skriva tydliga trumstämmor.

Här är en vanlig uppställning, från ett universitets förklaring för slagverk. Bastrumma i första mellanrummet, golvpuka i andra mellanrummet, virveltrumma i tredje mellanrummet, mellanpuka på fjärde linjen och liten puka i fjärde mellanrummet. Med ×-huvuden: hi-hat som spelas med stock på femte linjen, ride i mellanrummet ovanför notsystemet, crash på första hjälplinjen ovanför, och hi-hat som spelas med foten i mellanrummet under notsystemet.

Några tecken till: + betyder stängd eller dämpad, o betyder öppen och ringande, och parentes runt ett nothuvud betyder en mycket svag ghost note. RH, LH, RF och LF betyder höger hand, vänster hand, höger fot och vänster fot (på engelska). Ibland står det bara ”fill in” i stämman, så att du improviserar ett fill, eller bara ”Bossa Nova” med en våglinje, så att du spelar ditt eget bossa nova-komp.

En vanlig uppställning. Trummor från låg till hög: bastrumma, golvpuka, virveltrumma, mellanpuka, liten puka.

Cymbaler har ×-huvuden. Från låg till hög: hi-hat med foten, hi-hat med stock, ride, crash.

Lyssna

Ju större trumma, desto lägre ljud: bastrumma, golvpuka, hög puka och sedan virveltrumman med setingens rassel.
Stängd hi-hat är kort, öppen hi-hat ringer; ridecymbalen hörs tydligt slag för slag; crashen är ett ljust plask som snabbt klingar av.
Jämför ett slag på virveltrummans skinn med ett torrt klick på fälgen.
Bastrumma och virveltrumma bildar ryggraden, hi-haten delar upp takten i mindre bitar, och en crash markerar starten.

Historia och släktingar

Före trumsetet spelades bastrumma, virveltrumma och cymbaler ofta av olika personer. Vic Firths tidslinje börjar 1865, efter amerikanska inbördeskriget, när trummisar började försöka göra jobbet för en hel slagverkssektion ensamma. Först kom double drumming: båda händerna spelade bastrumma och virveltrumma, utan fötter.

Trumsetet växte fram i USA i slutet av 1800-talet, samtidigt med ragtime och jazz. Trummisen Edward ”Dee Dee” Chandler från New Orleans var kanske en av de första som spelade bastrumma med en enkel fotpedal medan han spelade virveltrumma med händerna, och han nämns ofta som startpunkten; Smithsonian påpekar att andra hade gjort det före honom. Det enda kända fotot av honom, från 1896 med John Robichaux band, visar en pedal på bastrumman i hörnet.

År 1909 patenterade William F. Ludwig en bastrumspedal med fjäder. Pedalen var pålitlig och lätt att bära, blev en fast del av setet och var standard på 1920-talet. Hi-haten växte fram ur ett par gångjärnsförsedda brädor med små cymbaler som stod på golvet; hi-haten som vi känner den tog form från slutet av 1920-talet till omkring 1930.

I början av 1900-talet lade trummisar till kinesiska trummor i setet, och kring 1930-talet ersattes de av pukor monterade på stativ. Gene Krupa arbetade med Avedis Zildjian på mycket tunnare cymbaler och skapade de första crash- och splashcymbalerna för trumset. På 1930- och 1940-talen tillkom fler cymbaler, många ljudeffektsmanicker försvann, och det moderna trumsetet tog form.

På 1940-talet flyttade Kenny Clarke den huvudsakliga taktmarkeringen till ridecymbalen och lade oväntade fills på bastrumman och virveltrumman för att svara solisten. Trumskinn av plast kom i mitten av 1950-talet: Evans säger att Chick Evans uppfann dem 1956, medan Remo säger att företaget lanserade det första framgångsrika syntetiska skinnet 1957 och fick patent 1960. Plastskinn bryr sig inte om fukt eller temperatur, så de är lättare att sköta än skinn av djurhud.

Virveltrummans förfader är den medeltida europeiska tabor-trumman. Större tabor-trummor spelades med två stockar och fick setingen flyttad till det undre skinnet, och blev till den sidotrumma som från 1300-talet marscherade med schweiziskt fotfolk tillsammans med pipor. Cymbaler kom till Europa från det osmanska Turkiet på 1700-talet. Enligt Zildjian hittade armeniern Avedis I år 1618 ett hemligt sätt att behandla en legering i Konstantinopel och använde det för att göra cymbaler, och år 1623 gav sultanen honom namnet Zildjian, som betyder cymbalsmed. Trumsetets släktingar är bland andra pukor (timpani), congas, bongos och den indiska tablan.

1618 / 1623
Avedis I hittar sin legeringsmetod och får namnet Zildjian, ”cymbalsmed” (enligt Zildjian)
1700-talet
Cymbaler kommer till Europa från det osmanska Turkiet
1865
Efter inbördeskriget börjar trummisar täcka en hel slagverkssektion ensamma (double drumming)
1896
Ett bandfoto visar en pedal på Dee Dee Chandlers bastrumma
1909
Ludwig patenterar en bastrumspedal med fjäder
1927
Walberg och Auge lanserar Charleston-stativet, nära dagens hi-hat
1930-talet
Krupa och Zildjian skapar de första crash- och splashcymbalerna för trumset
1940-talet
Kenny Clarke flyttar den huvudsakliga taktmarkeringen till ridecymbalen
början av 1950-talet
Louie Bellson lyfter fram dubbla bastrummor
1956–1957
Trumskinn av plast dyker upp (Evans och Remo har var sin version)

Att komma igång och skötsel

För att välja stockar föreslår Yamaha att du svingar det tunnaste paret, sedan det tjockaste, och sedan arbetar dig neråt igen, och väljer det tjockaste paret som fortfarande känns lätt. Tjockare stockar låter tyngre och starkare. De flesta stockar i dag är av hickory; lönn är lättare. En rund spets träffar skinnet på samma sätt i alla vinklar, så den låter jämnt och passar nybörjare; nylonspetsar studsar mer och låter skarpare än trä.

Hemma kan du börja på en övningsplatta (practice pad). Yamaha rekommenderar den sorten som sitter på ett stativ, så att du kan sitta och öva fötterna samtidigt, och säger att deras gummiplatta är tålig; meshplattor kan spännas men blir sakta lösare när de används och behöver bytas ibland.

Trummor stäms oftast inte till do-re-mi. Du stämmer varje trumma tills den klingar bra och låter som du vill, med samma tonhöjd runt hela skinnet. Dra först åt alla skruvar med fingrarna, och dra sedan åt dem lite i taget med en stämnyckel i korsvis ordning, som muttrarna på ett bilhjul, så att skinnet inte blir skrynkligt.

Det finns inget enda rätt sätt att stämma de två skinnen; det beror på vilket ljud du vill ha. Yamaha skriver att två skinn med samma spänning klingar länge men inte är särskilt starka; ett undre skinn som är lösare än det övre ger kortare klang och kraftigare anslag, medan ett hårdare spänt undre skinn ger ett starkare och längre ljud.

Torka av trummorna när du har spelat, särskilt metalldelarna, som kan rosta, och gängorna, som kan kärva.
Trumskinn nöts ut. Lossa skinnet: ser du gropar där stocken träffar är det dags att byta. Spelare som övar mycket byter skinn ungefär var sjätte månad. Första gången kan du be en musikaffär eller en erfaren trummis visa dig.
Setingen nöts också ut: ungefär var sjätte månad till varje år för spelare som spelar mycket. När trådarna börjar spreta isär är det redan dags.
Nyare cymbaler har en genomskinlig skyddsbeläggning; då räcker en torr, mjuk trasa. Om du använder cymbalputs, följ anvisningarna, torka bort allt och överdriv inte: om du putsar bort spåren i ytan ändras ljudet.
En sprucken cymbal lämnar du helst till en specialbutik; även efter en lagning låter den lite annorlunda.
Om stockarna hela tiden flyger ur händerna kan du prova griptejp eller greppvax.

Pianoljud: Salamander Grand Piano av Alexander Holm (CC BY 3.0).