Piano: så är det byggt, så låter det, så spelar du

Pianots ljud kommer från strängar, men det som får dem att ljuda är en rad små hammare. Tryck ner en tangent så slår en hammare på en sträng: trycker du lätt blir ljudet svagt, trycker du hårt blir det starkt och kraftfullt. Här ser du vad som gömmer sig inuti ett piano och hur du börjar spela.

Granskad 9 oktober 2026

I den här lektionen

Möt pianot

Pianot är ett stränginstrument med klaviatur. När du trycker ner en tangent kastar mekaniken (alla hävarmar som för din rörelse vidare till hammaren) en filtklädd hammare mot metallsträngar. Eftersom det kan spela svagt eller starkt beroende på hur du trycker kallades det pianoforte: piano betyder svagt och forte betyder starkt. År 1711 kallade Scipione Maffei det för ett ”cembalo med svagt och starkt”, första gången det senare namnet dök upp.

Ljudet kommer från strängar, så pianot hör till stränginstrumenten. Men strängarna slås an av hammare, precis som på ett hackbräde, så det liknar också lite ett slagverksinstrument. I Hornbostel–Sachs-systemet står det bland citrorna i gruppen kordofoner: strängarna slås an med hammare och spelas från en klaviatur.

Det finns två huvudtyper. I en flygel ligger strängarna parallellt med golvet, och den är ungefär 1,5 m till lite över 2,7 m lång. I ett upprättstående piano (pianino) står strängarna lodrätt för att spara plats. Ett modernt piano har 88 tangenter: 52 vita och 36 svarta, ungefär 7¼ oktaver.

Familj: Tangentinstrument (också ett stränginstrument)
Klassificering: Kordofon, citertyp, anslagen med hammare, med klaviatur (H–S 314.122-4-8)
Klingande omfång: A0 till C8 (88 tangenter)
Klav: Pianosystem (diskantklav + basklav)
Transponering: Inte transponerande (låter som det står)
Vanliga storlekar: Flygel ungefär 1,5–2,7+ m lång; upprättstående pianon finns som spinett-, konsol- och studiomodeller

Pianots delar

Ett piano har mer än tiotusen delar, och de flesta sitter i mekaniken. Listan nedan följer ljudets väg: från ditt finger till hammaren, till strängarna och resonansbotten.

Alla strängar tillsammans drar i ramen med en kraft som motsvarar ungefär 20 ton (källorna säger 18 till 30 ton, beroende på pianot). Varje sträng är spänd med ungefär 80–90 kg. Därför behöver ett piano en ram av gjutjärn.

Ta Steinway Model D, en vanlig konsertflygel: 274 cm lång, 156 cm bred och 483 kg. Dess ytterhölje är 17 lager hård lönn som har böjts ihop till ett enda stycke (ett Steinway-patent från 1878). Tangenterna är av europeisk gran, den längsta 62,2 cm; resonansbotten är av sitkagran, 9 mm tjock i mitten och 6 mm vid kanterna; hammarna är ullfilt på trä av avenbok.

Några delar sitter inuti eller bakom instrumentet där bilden inte kan visa dem; deras nummer visar ungefär var de sitter.

Var ljudet kommer ifrån

Tryck ner en tangent så slår hammaren på strängen. Men en sträng ensam låter mycket svagt, som ett enda utspänt gummiband. Ena änden vilar på stallet, som är limmat på resonansbotten, så vibrationen går över till den stora skivan, och skivan sätter luften i rörelse. Det är som att lägga en mobil i en tom skål: skålen vibrerar också och ljudet blir större.

Det smartaste med ett piano är att hammaren studsar bort från strängen direkt efter slaget, så att den inte blir liggande på strängen och kväver ljudet. Det kallas utlösning, lite som när du nuddar en het stekpanna och drar tillbaka fingret direkt.

Varje tangent har sina egna strängar med en bestämd tonhöjd, så du väljer en tangent i stället för att ändra strängens längd med fingret som på en fiol. Ju kortare, tunnare och hårdare spänd en sträng är, desto högre ton. Bassträngarna är omspunna med koppar för att bli tyngre, som när man lindar tjockt garn runt ett hopprep så att det svänger långsammare, så att de kan låta djupt utan att vara jättelånga.

I mellanläget och upptill har varje tangent 3 strängar som ljuder samtidigt; längre ner blir det 2, och de allra lägsta tonerna har bara 1. När en sträng lämnar över sin energi till resonansbotten ger den mycket snabbt i början och sedan mycket långsammare. Därför tonar en pianoton först snabbt ner och klingar sedan svagt vidare länge, som en sten som kastas i vatten: ett stort plask, sedan långsamma ringar.

Hammaren slår ungefär 1/7 av strängens längd från ena änden (det varierar med registret), vilket försvagar den 7:e deltonen (den 7:e tonen i övertonsserien), en som skär sig mot de andra tonerna. Pianosträngar är tjocka och styva, som en stållinjal som är svårare att böja än ett gummiband, så deras övre övertoner blir lite för höga; stämmare sträcker därför hela stämningen en aning. Hur mycket stämningen sträcks över hela omfånget beror på pianot: ungefär 45 cent på en Steinway Model M och 60 cent på en Model D (1 cent är en hundradels halvton).

Ullfilten på hammaren är speciell: den är mjuk när den rörs lätt och blir hårdare ju mer den trycks ihop, som en tvättsvamp. När du spelar svagt blir ljudet därför mjukt och runt, och när du spelar hårt blir det inte bara starkare utan också kraftfullare i karaktären.

Så fort fingret lämnar tangenten trycker dämparens filt mot strängen och ljudet tystnar, som när du lägger handen på en gunga som svänger. Strängar som du inte spelade vibrerar också lite med de andra. Den här medklingningen ger ett akustiskt piano dess fylliga klang.

Prova det här: håll ner högerpedalen på ett akustiskt piano (den lyfter alla dämpare från strängarna), sjung ett starkt ”aaa” mot strängarna och sluta sedan tvärt. Lyssna: strängarna svarar med tonen du sjöng. Det är medklingning.

Så spelar du

Ställ pianopallen mitt för klaviaturen, vänd mot pianot, och sitt på dess främre halva. Ha båda fötterna platt i golvet, axlar och armar avslappnade och ryggen rak. Ställ in höjden så att armbågarna är ungefär i höjd med tangenterna; avståndet är rätt när din knutna hand, med armen utsträckt framåt, precis nuddar tangentlocket.

Forma handen som om du försiktigt höll i ett ägg, eller som handens naturliga böj när armen hänger längs sidan. Fingrarna har nummer: tummen 1, pekfingret 2, långfingret 3, ringfingret 4 och lillfingret 5. Låt hand, handled och underarm vara en enhet och låt underarmens tyngd sjunka ner i tangenterna, så att fingrarna inte behöver trycka hårt.

De låga tonerna finns till vänster och de höga till höger. De svarta tangenterna sitter i grupper om 2 och 3: de vita tangenterna runt en tvågrupp är C, D och E, och runt en tregrupp F, G, A och B (H). Pianots tonhöjder är redan bestämda; det du bestämmer är vilken tangent, hur mycket kraft och hur snabbt du släpper, och allt det formar uttrycket.

För att spela en C-durskala med högerhanden tar du 1-2-3 på C, D, E, för sedan tummen under till F och spelar 1-2-3-4-5 upp till nästa C; på vägen ner går finger 3 över tummen. Vänsterhanden gör tvärtom: 5-4-3-2-1, sedan 3-2-1. I skalor sätter man inte tummen på svarta tangenter.

Högerpedalen är dämparpedalen: den lyfter alla dämpare, så att tonerna fortsätter att klinga när du släpper tangenterna. Rätt använd gör den klangen fylligare och starkare; hålls den för länge flyter harmonierna ihop. När du byter ackord använder du legatopedal: spela de nya tonerna först, lyft sedan pedalen och trampa ner den igen (”spela–upp–ner”). Ha hälen kvar i golvet och använd trampdynan under foten i stället för att lyfta hela benet.

Vänsterpedalen är pianopedalen (una corda). På en flygel flyttar den hela mekaniken åt sidan så att hammarna slår på färre strängar, och ljudet blir svagare och mjukare; på ett upprättstående piano flyttar den hammarna närmare strängarna. Flygelns mittpedal är sostenutopedalen, som bara låter de tangenter klinga vidare som du redan höll nere när du trampade; den används minst av de tre. På ett upprättstående piano är mittpedalen oftast en övningspedal som sänker ner en filtremsa mellan hammare och strängar.

Staccato betyder korta, snabba toner; en drill betyder att man växlar mellan två toner så snabbt man kan. En flygels hammare faller tillbaka av sin egen tyngd, så en tangent kan upprepas mer än tio gånger i sekunden; i ett upprättstående piano förs hammaren tillbaka av en fjäder, ungefär 7 gånger i sekunden.

Vanliga nybörjarproblem: en pall som är för låg; att yttersta fingerleden (den precis ovanför nageln) böjs bakåt, särskilt på pek- och ringfingret; en vriden handled; och att man stampar på pedalen när man är nervös.

1-2-3 på C D E, tummen går under till F, sedan 1-2-3-4-5 upp till nästa C. Lyssna efter att tumövergången låter lika jämn som alla andra toner.
Från det översta C:et spelar du 5-4-3-2-1 ner till F, sedan går finger 3 över tummen till E, D och C.
Spela tonerna i C-ackordet (C, E, G) en i taget uppåt, som när man drar fingrarna över en harpa. Handen öppnar sig mer än för ett ackord.

Omfång och notskrift

Pianomusik skrivs i pianosystem: ett notsystem med diskantklav överst och ett med basklav under. Nybörjare läser oftast diskantklaven med högerhanden och basklaven med vänsterhanden. Ettstrukna c (C4) ligger mellan de två notsystemen; det kan skrivas strax ovanför basklavens system eller strax under diskantklavens system.

De 88 tangenterna går från den lägsta tonen, A0 (27,5 svängningar per sekund), till den högsta, C8 (ungefär 4 186 per sekund). A:et ovanför ettstrukna c, A4, är den vanliga stämtonen med 440 svängningar per sekund.

Pianot är inte ett transponerande instrument: ett skrivet C4 låter som C4. I lektionen om transponering används tonen som pianot spelar som den ”klingande tonhöjd” som andra instrument jämförs med. Några pianon är större: en modell från Bösendorfer har 97 tangenter, 9 extra längst ner ända ner till C0. De extra strängarna finns främst för att klinga med och spelas nästan aldrig.

Ettstrukna c (C4) kan stå strax under diskantklavens system eller strax ovanför basklavens system.

A0 – C8

Lyssna

A0, C2, C4, C6, C8. Låga toner är djupa och klingar länge; ju högre du kommer, desto kortare och ljusare blir tonen och desto snabbare tonar den bort.
C4 ligger mitt i pianosystemet; A4 är stämtonen på 440 Hz.
Först gruppen med 2 svarta tangenter, sedan gruppen med 3.
C1 till C8. Varje steg uppåt är en oktav: samma tonnamn, bara högre.

Historia och släktingar

Före pianot fanns det redan stränginstrument med klaviatur. Klavikordet dök upp på 1300-talet; ett litet mässingsstift trycks upp mot strängen, och det låter så svagt att man knappt hör det en eller två meter bort. Cembalon dök upp i Italien omkring år 1500; den knäpper strängarna, och styrkan blir ungefär densamma hur du än trycker. Hackbrädet, där man slår på strängarna med små klubbor, räknas också som en av pianots förfäder.

Omkring år 1700 i Florens byggde Bartolomeo Cristofori (1655–1731), som tog hand om instrumenten åt familjen Medici, ett nytt instrument med hammare och dämpare. Hans utlösning lät hammaren falla undan direkt efter slaget, och hans strängar var tjockare och hårdare spända än cembalons. Det äldsta bevarade pianot är ett som han byggde 1720, med 54 tangenter, och det finns i dag på The Metropolitan Museum of Art.

Pianot spreds snart till Tyskland och England. J. S. Bach tyckte först att Gottfried Silbermanns pianon var för tunga att spela och svaga i diskanten, men berömde dem senare. I Wien var Johann Andreas Steins mekanik ljus och lättspelad, och Mozart älskade den; i London på 1770- och 1780-talen utvecklade Broadwood och andra den kraftigare engelska mekaniken.

Under 1800-talet blev pianona större och starkare. Fransmannen Sébastien Érard uppfann den dubbla utlösningen, som låter en tangent upprepas snabbt: den patenterades först 1808, och en förbättrad version patenterades 1821 i hans brorson Pierre Érards namn. Flyglar använder fortfarande den idén i dag. Gjutjärnsramar ersatte trästommar, filthammare ersatte läder, och på 1850-talet förenade Steinway & Sons, som grundades på Manhattan i New York av Henry Engelhard Steinway 1853, korssträngning (bassträngarna går snett över diskantsträngarna) med en gjutjärnsram i ett stycke i flygeln, konstruktioner som senare togs upp av tillverkare över hela världen. Omfånget växte från 5 oktaver (61 tangenter) i slutet av 1700-talet till 88 tangenter, som började dyka upp i slutet av 1860-talet och blev standard omkring år 1900.

Pianofamiljen omfattar det tidiga fortepianot, taffelpianot, flygeln, det upprättstående pianot, ”giraffpianot” (ett tidigt upprättstående piano som är en flygel ställd på högkant, med svansen uppåt) och dagens digitalpianon och silent-pianon. Omkring 1860 hade det upprättstående pianot nästan helt ersatt taffelpianot som det vanliga pianot i hemmen.

1300-talet
Klavikordet dyker upp
omkr. 1500
Cembalon dyker upp i Italien
omkr. 1700
Cristofori bygger de första pianona i Florens
1720
Det äldsta bevarade pianot (Cristofori, 54 tangenter)
1732
Lodovico Giustini ger ut 12 sonater, den tidigaste musik man känner till som skrevs och gavs ut för piano
1800
John Isaac Hawkins bygger det första lyckade lilla upprättstående pianot
1808
Sébastien Érards dubbla utlösning patenteras för första gången (en förbättrad version patenteras av brorsonen Pierre 1821)
1825
Alpheus Babcock i Boston gör den första järnramen i ett stycke (till ett taffelpiano)
1826
Jean-Henri Pape i Paris patenterar filtklädda hammare
1853
Henry Engelhard Steinway grundar Steinway & Sons på Manhattan i New York
1850-talet
Steinway förenar korssträngning och en järnram i ett stycke i flygeln
1862
Claude Montal i Paris uppfinner sostenutopedalen
1868
Steinways första flygel med 88 tangenter (finns i dag på The Met)
1878
Steinway patenterar sitt böjda ytterhölje i ett stycke

Kom igång och skötsel

Ett akustiskt pianos klang ändras med ditt anslag och strängarna klingar rikt med varandra, men det behöver stämmas, tar plats och väger ungefär 180–450 kg. Ett digitalpiano är lätt, har volymkontroll, behöver aldrig stämmas och fungerar med hörlurar, men känslan och ljudet skiljer sig mycket mellan märken och modeller. Piano Technicians Guild (PTG) föreslår att du provar båda innan du bestämmer dig, och påpekar att vissa färdigheter bara kan läras på ett akustiskt piano.

PTG:s jämförelsetabell påpekar att digitalpianon har 61 till 88 tangenter, inte alltid i full storlek, och att bara de bättre modellerna har viktad klaviatur (tangenter med tyngd, som på ett riktigt piano) och pedaler. Det är värt att kontrollera; vanliga elektroniska keyboards har ingen viktad klaviatur. Innan du köper ett begagnat akustiskt piano bör du låta en utbildad pianotekniker titta på det: ett piano som är ”gratis eller billigt” kan bli det dyraste av alla om det måste renoveras.

Ett piano blir långsamt ostämt även om ingen spelar på det, eftersom varje hårt spänd sträng gradvis töjs ut, mest under ett nytt pianos första år. Yamaha föreslår stämning minst en gång om året, och två gånger under det första året; PTG säger att de flesta tillverkare rekommenderar tre till fyra stämningar det första året och minst två om året därefter. Hur ofta beror egentligen på hur mycket du spelar och på klimatet.

Ändringar i luftfuktigheten påverkar också stämningen. När det är fuktigt buktar resonansbotten uppåt och trycker stallet mot strängarna, så tonhöjden stiger; när det är torrt krymper skivan och tonhöjden sjunker. I båda fallen ändras mitten av klaviaturen mest. Plötsliga ändringar kan till och med spräcka trä och lösa upp lim, lite som en trädörr som kärvar under regnperioden.

Ställ det där temperatur och luftfuktighet håller sig jämna: PTG föreslår ungefär 20 °C och 42 % relativ luftfuktighet, och betonar att luftfuktigheten ska hållas jämn.
Håll det borta från värme- och kylutsläpp, kaminer, dörrar och fönster, och ur direkt solljus.
Damma med en mjuk trasa; använd en separat trasa för tangenterna och torka bakifrån och framåt, inte från sida till sida.
Om tangenterna är smutsiga, torka med en väl urvriden trasa och utspätt milt rengöringsmedel. Använd aldrig sprit (det kan orsaka sprickor) eller kemiska våtservetter som inte är gjorda för pianon.
Tvätta händerna innan du spelar.
Ett upprättstående piano skickar ut mycket ljud bakåt: ställ det inte mot en yttervägg, och mattor och tjocka gardiner hjälper till att hindra ljudet från att nå grannarna.
Om en ton låter som två olika toner, eller om starkt spel ger ett surrande ljud, be en pianotekniker titta på det.

Pianoljud: Salamander Grand Piano av Alexander Holm (CC BY 3.0).