Flöjt: delar, hur den låter och hur man spelar

Möt flöjten

Flöjten (tvärflöjten) är ett träblåsinstrument. De flesta flöjter i dag är gjorda av metall, men familjen har fått sitt namn efter hur den ger ljud, inte efter vad den är gjord av: en luftpelare inne i ett rör vibrerar.

I Hornbostel–Sachs-systemet (ett numreringssystem för alla världens instrument) är flöjten 421.121.12: en öppen tvärflöjt med fingerhål. Den första 4:an betyder aerofon (ljud som skapas av luft); nästa steg smalnar av till kantblåsta instrument och sedan till tvärflöjter.

Den vanligaste flöjten är konsertflöjten i C. Den är ungefär 67–68 cm lång, och rörets insida är ungefär 19 mm bred. Till familjen hör piccolaflöjten (en oktav högre), altflöjten i G (en ren kvart lägre) och basflöjten (en oktav lägre). Altflöjten spelar ungefär tre oktaver, från G3 till G6. Basflöjten har ett rör som är ungefär 130 cm långt. Ännu större kontrabasflöjter spelar ännu lägre.

Familj

Träblåsinstrument (flöjtfamiljen)

Klassificering

Aerofon; tvärflöjt (Hornbostel–Sachs 421.121.12)

Klingande omfång

C4 till ungefär C7 (B3 (H3) med H-fot)

Klav

Diskantklav (G-klav)

Transponering

Icke-transponerande (klingar som den skrivs)

Vanlig storlek

Ungefär 67–68 cm lång, rörets innermått ungefär 19 mm

Flöjtens delar

En flöjt kan tas isär i tre delar: huvudstycket, mittstycket och fotstycket. När du sätter ihop den håller du i rören och skjuter in dem. Ta aldrig tag i klaffarna.

Det finns två sorters klaffar. Täckta klaffar (den ”tyska” stilen) har platta kopparformade lock som är lätta att få täta, och har oftast en förskjuten G-klaff som sticker ut lite för att passa vänster ringfinger. Ringklaffar med öppna hål (den ”franska” stilen) är ringar med ett hål i mitten, som en munk. Att täcka dem kräver skicklighet, men fingertopparna kan känna luften vibrera och du kan glida mellan tonerna.

Ingen av dem är helt enkelt bättre. Var och en har sina styrkor. Flöjter görs också av olika material. En silverfärgad flöjt kan vara försilvrad, av nysilver eller av sterlingsilver (92,5 % silver). Det finns flöjter i 9, 14 och 18 karats guld, flöjter av platina och träflöjter av grenadill, ett trä som är så tungt att det sjunker i vatten. En flöjt i 14 karats guld väger ungefär 500 g, en i sterlingsilver ungefär 440 g. Piccolaflöjter är oftast av grenadill eller kompositmaterial; sådana av metall är minst vanliga.

Vissa delar sitter inuti eller bakom instrumentet där bilden inte kan visa dem; deras nummer visar ungefär var de finns.

12345678

1. 1
   Krona (huvudskruv) crown

   Locket i huvudstyckets stängda ände. Låt den vara: om du vrider på den kan reflektorn inuti flytta sig.

2. 2
   Kork och reflektor cork & reflector

   Dold bredvid blåshålet, 17 mm från dess mitt. Den håller oktaverna rena, särskilt den tredje oktaven.

3. 3
   Huvudstycke head joint

   Delen där ljudet börjar. Det blir lite smalare mot kronänden i stället för att vara ett helt rakt rör.

4. 4
   Blåshål och läpplatta embouchure hole

   Underläppen täcker ungefär den nedre tredjedelen av hålet, och luften träffar den bortre kanten. Hur hålet är skuret påverkar hur flöjten känns att spela.

5. 5
   Mittstycke body

   Den mittersta delen, som har de flesta tonhålen och klaffarna.

6. 6
   Klaffsystem (Böhmsystemet) keys

   Sammankopplade klaffar gör att ett finger kan stänga mer än ett hål. En delad E-mekanik (split E) gör det höga E lättare att spela.

7. 7
   Tonhål och dynor tone holes & pads

   Varje extra öppet hål höjer tonen en halvton. Dynorna tätar hålen och ska torkas efter spelning.

8. 8
   Fotstycke foot joint

   Den sista delen, med klaffar för de lägsta tonerna. En C-fot går ner till C4; en H-fot lägger till B3 (H3).

Var ljudet kommer ifrån

Blåser du över en tom flaska får du en ton, och flöjten fungerar på samma sätt. Din luftstråle träffar blåshålets bortre kant. Den vibrerande luften i röret knuffar ut strålen ur hålet och drar sedan in den igen, om och om igen, som en flagga som fladdrar i vinden.

Flöjten fungerar som en blockflöjt. Skillnaden är att en blockflöjt har en fast kanal som riktar luften åt dig, medan det på flöjten är dina läppar som formar och riktar luften. Utan något rörblad som hjälper till ändrar en liten förändring i luftens riktning ljudet mycket.

Flöjten är öppen mot luften utanför i båda ändarna: vid blåshålet och i den bortre änden. Ett rör som är öppet i båda ändarna kan ge en hel stege av toner på 2, 3, 4 … gånger den lägsta frekvensen. Den längsta ljudvåg det rymmer är ungefär dubbelt så lång som flöjten. En klarinett, som är stängd i ena änden, har i stället starkare udda övertoner i sitt låga register. Strängt taget ligger trycknoden en liten bit utanför varje öppen ände, ungefär 0,6 gånger rörets radie; det kallas ändkorrektion.

Det finns två sätt att ändra tonhöjden. Det första är att öppna ett hål: det är som att göra röret kortare, så tonen går upp. På en Böhmflöjt höjer varje extra öppet hål tonen en halvton. Det andra är att hålla fingrarna stilla och ändra hur du blåser: snabbare luft, en mindre läppöppning och kortare avstånd till kanten får tonen att hoppa till en högre resonans. Med greppet för C4 kan du spela C4, C5, G5, C6, E6, G6, A♯6 och C7, som att klättra uppför stegen i en och samma trappa. Äldre barock- och klassiska flöjter använde också gaffelgrepp: att stänga ett hål nedanför det första öppna.

Varför kan flöjten inte gå uppåt hur långt som helst? En rad öppna hål fungerar som ett såll. Låga ljud reflekteras vid de öppna hålen och stannar i röret, men mycket höga ljud tar sig förbi dem och fortsätter ner genom röret. På en Böhmflöjt ligger den här skiljelinjen, gränsfrekvensen, lite över 2 000 Hz. Ovanför den kan röret inte hålla kvar ljudet lika bra och resonanserna blir svagare.

Inne i huvudstycket fungerar den korta luftfickan mellan korken och blåshålet som en liten fjäder. Att korken sitter 17 mm från hålets mitt, tillsammans med det lite avsmalnande huvudstycket, håller oktaverna rena; Böhm kom fram till detta genom att pröva sig fram. När flöjten spelas svagt låter den nästan som en ren sinusvåg (det enklaste ljudet, utan övertoner). Ju starkare den spelas, desto mindre låter den som en sådan.

Prova: blås över öppningen på en tom glasflaska tills du hittar vinkeln som ger en ton. Häll i lite vatten så att det blir mindre luft inuti, och blås igen. Gick tonen upp? Mindre vibrerande luft ger en högre ton. När man öppnar ett tonhål på en flöjt händer samma sak: den vibrerande luftpelaren blir kortare.

Så spelar man

Flöjtfamiljen är den enda i en blåsorkester som hålls åt sidan. Sitt rakt och slappna av i axlar och armbågar. Låt flöjten vila mot roten av vänster pekfinger, där fingret fäster i handen, och tänk på var tummarna hamnar. Håll handlederna böjda som bokstaven C, och luta inte huvudet mot flöjten åt höger. Vissa lärare föreslår att armarna får slutta lite nedåt i stället för att hållas vågrätt.

Täck ungefär den nedre tredjedelen av blåshålet med underläppen, håll munnen mitt för hålet och blås mot den bortre kanten som om du log lite. Vrid huvudstycket tills ljudet kommer lätt. Nybörjare börjar ofta med bara huvudstycket. En lärare föreslår att man blåser nedåt mot knät i stället för rakt fram.

För höga toner gör du läppöppningen mindre och luften snabbare. För låga toner öppnar du läpparna mer och blåser långsammare. Om du vrider in huvudstycket blir tonen lägre och om du vrider ut det blir den högre, så ett huvudstycke som är vridet för långt inåt låter lätt för lågt.

Börja varje ton med tungan, som om du sa ”tu”; det låter tydligare än ”fu”. För mycket snabba toner använder flöjtister dubbeltunga (ta-ka, te-ke, tu-ku) eller trippeltunga (te-ke-te, ta-ka-ta). Frullato (fladdertunga) rullar ett R med tungspetsen, eller i halsen som när man gurglar, så att tonen surrar.

Flöjtister är särskilt bra på flageoletter: att använda ett lågt grepp för att spela en högre naturlig överton, vilket märks ut med en liten ring ovanför noten. Visseltoner (whisper tones) spelas med läpparna knappt öppna och mycket varsam luft, så att enstaka övertoner klingar för sig själva; de kan nå C8, den högsta ton en flöjt kan ge. Multifoner använder speciella grepp för att få två eller fler toner att klinga samtidigt. På en flöjt med ringklaffar kan du långsamt öppna hålen och ringarna för ett mjukt glissando (glidning); täckta klaffar kan också glida, men inte lika mjukt.

• Lång ton utan vibratoJämn luft, så att tonhöjd och styrka står stilla: ett rakt, rent ljud.
• VibratoRörelser i mellangärdet, halsen och läpparna får tonen att pulsera mjukt. Lyssna först utan vibrato och sedan med; på flöjt hörs skillnaden särskilt tydligt.
• Tungstöt (staccato)Sätt an tungan som om du sa ”tu” och släpp direkt, för korta, åtskilda toner.
• Upp en oktavEn mindre läppöppning och snabbare luft lyfter ljudet till ett högre register: A4 till A5 är precis en oktav.

Omfång och notskrift

Flöjtmusik skrivs i diskantklav, och flöjten transponerar inte: ett skrivet C4 klingar som C4, ettstrukna c.

Den lägsta tonen är C4. Med en H-fot får du också B3 (H3), men de höga tonerna svarar lite mindre lätt. Musik går oftast upp till ungefär C7, ungefär tre oktaver, och skickliga spelare kan nå D7 eller ännu högre.

Varje register har sin egen färg. Det låga registret (B3–B4, alltså H3–H4) kan låta mörkt och ihåligt. Mellanregistret (C5–B5) är mjukt, lätt och ljust. Det höga registret (C6–D7) är briljant och kan bli skarpt. Den lägsta oktaven har flest klangfärger, men när den spelas mycket svagt bär den inte långt.

Andra medlemmar i familjen transponerar. Piccolaflöjten skrivs en oktav lägre än den klingar: ett skrivet D4 klingar som D5, och dess klingande omfång är D5–C8. Altflöjten klingar en ren kvart lägre än den skrivs: ett skrivet C4 klingar som G3.

Lyssna

• Den lägsta tonen, C4Den lägsta tonen på en flöjt med C-fot. Lyssna efter dess mörkare, ihåliga ljud med få övertoner.
• Mellanregistret, A5Mjukt, lätt och ljust: flöjtens mellanregister.
• Höga registret, C7Nära toppen av det vanliga omfånget. Briljant, med en aning skärpa.
• Från lågt till högtEn flöjt över tre oktaver. Hör hur färgen ändras från mörk till ljus.

Historia och släktingar

Tvärflöjter är mycket gamla. På 200-talet f.Kr. fanns de i antikens Grekland och i Etrurien, och senare i Indien, Kina och Japan. Den kinesiska di går tillbaka till ungefär 400-talet f.Kr., och museer placerar den i samma grupp som den västerländska flöjten (421.121.12), trots att många di har ett extra hål som täcks av ett tunt membran. Fram till ungefär mitten av 1700-talet betydde ”flöjt” i Europa ofta blockflöjt; den som hölls åt sidan kallades flauto traverso på italienska, ”flöjten som hålls på tvären”.

På 1500-talet byggdes flöjter i uppsättningar i D, G och C. De hade ett cylindriskt rör, ett blåshål och fingerhål, och inga klaffar, så bara vissa halvtoner gick att spela. I slutet av 1600-talet byggde familjen Hotteterre en flöjt med en klaff och konisk borrning. För första gången kunde nästan alla halvtoner spelas; i dag kallar vi den barockflöjt.

År 1681 spelade en Hotteterre-flöjt (omfång D4–G6) i Lullys operaorkester, flöjtens första framträdande i en sådan orkester. Quantz (1697–1773) uppfann en stämdragning, provade tonhål i olika former och storlekar och lade till ytterligare en klaff. Omkring 1800 hade flöjten redan flera klaffar, och foten räckte ner till C.

Den stora förändringen kom från Theobald Böhm (1794–1881) från München, son till en guldsmed, som blev hovmusiker i München 1818 och öppnade en flöjtverkstad 1828. År 1832 byggde han den första flöjten där hålen var placerade efter akustiken i stället för efter vad som var lätt för fingrarna; den hade fortfarande konisk borrning, med klaffar och ringklaffar. År 1847 visade han upp ett cylindriskt rör med parabolformat huvudstycke, filtdynor i klaffkopparna och större hål. Det är i stort sett den moderna flöjten, och den vann många priser, bland annat på världsutställningen i Paris 1855.

Piccolaflöjten växte fram ur 1600-talets militära tvärflöjt. Beethoven använde den till ovädret i sin Pastoralsymfoni (1808), och Verdi till blixtarna i Rigoletto (1851).

1. ca 400-talet f.Kr.
   Den kinesiska di (enligt Britannica)
2. 200-talet f.Kr.
   Tvärflöjter i antikens Grekland och Etrurien
3. 1500-talet
   Uppsättningar av flöjter i D, G och C: cylindriskt rör, fingerhål, inga klaffar
4. Slutet av 1600-talet
   Familjen Hotteterre: en klaff, konisk borrning (barockflöjten)
5. 1681
   Flöjten spelar i Lullys operaorkester, första gången i en sådan orkester
6. ca 1800
   Flera klaffar; foten förlängd ner till C
7. 1808
   Beethovens Pastoralsymfoni använder piccolaflöjten till ovädret
8. 1832
   Böhms första flöjt med hålen placerade efter akustiken
9. 1847
   Böhms cylindriska flöjt: i stort sett den moderna flöjten
10. 1851
    Verdis Rigoletto använder piccolaflöjten till blixtar
11. 1855
    Böhmflöjten vinner ett pris på världsutställningen i Paris

Att komma igång och skötsel

Flöjtens skarvar är metall som glider in i metall, passade inom några tusendels millimeter. Smörj aldrig in dem med korkfett eller någon olja: fett samlar damm, som kan skada skarvarna och i värsta fall få dem att fastna i varandra. Om en skarv går trögt torkar du den ren invändigt och utvändigt med en duk; om den fortfarande är trög ber du en musikaffär att titta på den.

Eftersom man blåser över hålet på flöjten hamnar ungefär två tredjedelar av luften utanför instrumentet, så den kräver mer luft än till och med ett euphonium eller en tuba. Flöjtister drabbas också lätt av nackvärk och karpaltunnelbesvär, så tänk på hållningen. Öva framför en spegel: en triangel av fukt på läpplattan är ett tecken på ett bra ljud.

• Efter spelningen trär du gasväv genom putsstockens öga, täcker dess metallspets och torkar ur fukten ur varje rör.
• Om dynorna är fuktiga lägger du rengöringspapper mellan dyna och hål och trycker lätt på klaffen några gånger; flytta papperet och upprepa 2–3 gånger, utan att låta det glida. Använd puderpapper om en dyna fastnar.
• Torka av utsidan varsamt utan att trycka på klaffarna. Silver mörknar när det förenar sig med svavel i luften; om mörka fläckar inte går bort med putsduken kan du prova en silverduk. Att spela varje dag hjälper också mot missfärgning.
• Rengör under klaffarna med en tonhålsrengörare varje vecka. Kontrollera varje månad om några skruvar har lossnat (låt en verkstad justera dem) och sätt en mycket liten droppe klaffolja där klaffarna rör sig, tryck på klaffarna några gånger och torka sedan bort det som blir över.
• Vrid inte på kronan, och tryck inte hårt inne i huvudstycket med putsstocken: reflektorn inuti kan flytta sig och då blir flöjten svår att spela rent. Om den plötsligt blir svår att spela rent sticker du in putsstocken i huvudstycket och kontrollerar att strecket på den hamnar mitt i blåshålet; om inte, låt en verkstad justera den.

Utforska mer

• TräblåsinstrumentTräblåsare ger ljud med luft som vibrerar i ett rör. Lär dig hur flöjter, rörblad och fingerhål fungerar.
• KlarinettEtt rörblad öppnas och stängs som en liten dörr så att luften skakar. Delarna, duodecimhoppet och hur man spelar.
• SaxofonMässing men ändå träblås: hur rörbladet ger ljud, varför oktavklaffen ger en oktav och hur alt och tenor transponerar.