Romantikens musik: stora känslor och stora orkestrar

Musik som berättar en historia

Romantikens tonsättare älskade berättelser, natur och starka känslor. Ett stycke kunde beskriva en soluppgång, ett spöke, en kärlekshistoria eller en promenad i skogen. Det kallas ibland programmusik, eftersom musiken följer en berättelse eller en bild.

För att kunna berätta stora historier lade tonsättarna till fler instrument. Romantikens orkester har många violiner, extra bleckblås och stort slagverk, så den kan både viska och mullra.

Pianot blir en stjärna

Pianon fick starkare ljud, blev mer hållbara och billigare, och många familjer kunde ha ett hemma. Vissa musiker, som kallas virtuoser, fick publiken att häpna över sin snabbhet och skicklighet. Frédéric Chopin (1810–1849), en polsk tonsättare som levde mest i Paris, skrev pianostycken som låter som dikter.

Melodier hemifrån

I många länder började tonsättare använda sitt eget folks folkvisor och danser. Antonín Dvořák skrev tjeckiska danser, och Edvard Grieg skrev musik inspirerad av Norge. Det kallas musikalisk nationalism.

Opera och balett

Giuseppe Verdi (1813–1901) skrev italienska operor fulla av berömda melodier. Richard Wagner (1813–1883) skrev enorma tyska operor som varar i timmar. Pjotr Tjajkovskij (1840–1893) från Ryssland skrev musiken till baletterna Svansjön, som visades första gången 1877, och Nötknäpparen, som visades första gången 1892.

Kvinnliga tonsättare

Många kvinnor skrev underbar musik under den här tiden, trots att det var svårt för dem att arbeta som yrkesmusiker. Fanny Mendelssohn (1805–1847) skrev hundratals stycken. Clara Schumann (1819–1896) var en av sin tids mest berömda pianister och också tonsättare.