Kvintcirkeln, förklarad som en klocka

Tolv tonarter på en klocka

C sitter högst upp, där klockan visar 12. Varje steg medurs går upp en ren kvint (sju halvtoner): C, G, D, A, E, B (H), sedan F♯ och vidare runt. Varje steg åt andra hållet går ner en kvint: C, F, B♭ (b), E♭ (ess) och så vidare.

Efter tolv steg är du tillbaka på C. Det är som en magisk trappa som hela tiden går uppåt och ändå tar dig tillbaka dit du började: omöjligt för riktiga trappor, men sant för tonnamn.

Ett kors eller b till för varje steg

Förtecknen är gruppen av kors eller b som står i början av varje notrad. De talar om vilka toner som ska vara höjda eller sänkta genom hela stycket, så att man inte behöver skriva ut dem vid varje not.

C-dur har inga kors eller b. Varje steg medurs lägger till ett kors: G-dur har ett, D-dur har två, A-dur har tre. Varje steg moturs lägger till ett b: F-dur har ett b, B♭-dur (B-dur) har två, E♭-dur (Ess-dur) har tre.

Precis som när det kommer ett ljus till på födelsedagstårtan varje år, växer antalet med exakt ett varje gång. Så om du vet var en tonart sitter vet du hur många kors eller b den har, utan att plugga in en lista.

Längst ner i cirkeln har tre tonarter två namn som låter likadant: B och C♭ (H och Cess), F♯ och G♭ (Fiss och Gess), C♯ och D♭ (Ciss och Dess). Det ena skrivs med kors och det andra med b.

Ordningen för kors och b

Korsen läggs alltid till i samma ordning: F♯ C♯ G♯ D♯ A♯ E♯ B♯ (fiss ciss giss diss aiss eiss hiss). B:na kommer i omvänd ordning: B♭ E♭ A♭ D♭ G♭ C♭ F♭ (b ess ass dess gess cess fess). Lägg märke till att ordningen för b är ordningen för kors läst baklänges.

Ett enkelt sätt att komma ihåg korsen: varje nytt kors ligger en kvint högre än det förra (F, C, G, D …), precis som när du går medurs i cirkeln. B:na går åt andra hållet, en kvint lägre varje gång.

Molltvillingar på insidan

Varje durtonart har en molltonart med exakt samma kors eller b. Den kallas dess parallelltonart, dess ”molltvilling”. I cirkeln sitter molltonarten precis innanför sin durtonart: C-dur och a-moll, G-dur och e-moll, F-dur och d-moll.

För att hitta parallelltonarten på pianot börjar du på durtonartens ton och räknar tre tangenter nedåt, svarta tangenter medräknade: C → B → B♭ → A (på svenska: C → H → B → A).

Grannar är bästa vänner

Ett ackord är tre eller fler toner som spelas samtidigt. Tonarter som sitter bredvid varandra i cirkeln har alla toner utom en gemensamma, så de låter nära och vänliga. Därför är de tre vanligaste ackorden i en tonart tonarten själv och dess två grannar. I C-dur är det C, F och G. Musiker numrerar ackord med romerska siffror efter vilken skalton de börjar på: C är 1:a tonen i C-dur (I), F den 4:e (IV) och G den 5:e (V). Stora romerska siffror betyder durackord, små (ii, iii, vi) betyder mollackord. Tusentals låtar använder bara I, IV och V.

Mollackorden precis innanför de tre (a-moll, d-moll och e-moll i C-dur) är också vänner. Tillsammans räcker de här sex ackorden till de flesta nybörjarlåtar. Tryck på en tonart i cirkeln ovanför och spela sedan dess vänliga ackord.

Flytta en låt till en ny tonart

Om en låt är för hög eller för låg att sjunga kan du flytta varje ackord lika många steg runt cirkeln. En låt med C, F och G som flyttas ett steg medurs blir G, C och D. Låten låter likadant, bara högre eller lägre, som att vrida på en ratt i cirkeln. Det kallas att transponera.

Alla tonarter på ett ögonblick

Tabellen visar varje durtonart, dess kors eller b och dess molltvilling.